Elever i årskurs 9 tänker tillbaka på sin skolgång

Medveten skitunge.


Hedda Geisewall 2016-04-13

Vi är alla medvetna om att vår skolgång är viktig, en betydelsefull och till och med avgörande grund i våra liv. Kunskap är nyckeln, lärdom är väsentligt. Fokus ligger på fakta och hur vi använder den, för det är trots allt det som avgör betyget som sedan kommer ligga likt en stämpel på en, ibland vikten av den, tung. En annan stämpel som kan visa sig vara minst lika tung, är den som sätts på en från de första stapplande stegen in i skolvärlden. Den som säger vem du är, hur folk uppfattar dig. Som tur är kan man, precis som sina prestationer och betyg, utveckla sin personlighet genom åren. Personligen anser jag det vara minst lika viktigt. 


Sexårs, förskoleklass, nollan? Jag har egentligen inte riktigt förstått under vilket namn ens första år skolan går under. Ni vet det där året, när man har längre vilostunder och utomhusraster än faktiskt arbete? Människor som bara kommer från olika delar av Stockholm ens tycks kalla det första året för olika saker. Jag har alltid sagt sexårs och tänker därför härmed ignorera de andra ordens existens för simpelhetens skull, men om någon skulle använt något annat ord hela livet har jag nu klargjort vad jag pratar om.

Sexårs. Livet som skitunge. En sådan var jag, tror jag. Dock inte den typen som irriterade varenda elev i klassen, pratade uppkäftigt mot lärarna eller kaxigt skrek efter de äldre på skolan. I grund och botten skulle jag ändå säga att jag var en liten skit, utan någon riktigt förstånd ännu. Många var nog sådana på den tiden. Jag och Hanna kände oss så omåttligt tuffa. Vi hade byggt vårt revir av två soffkuddar längst ut i hörnet av skolgården, där bara vi fick vara. Vi hatade fula överdragskläder och sprang runt med starkt, godisluktande läppglans, fast man inte fick. Vi lekte inte ens, utan gick istället demonstrativt runt med händerna i fickorna och kollade nedlåtande på de andra. Det fanns någon sorts odräglig mentalitet att vi var så mycket bättre än alla de andra. Den mentaliteten drev oss att bara hålla oss till varandra, dag ut, dag in. Så fick man ju inte göra egentligen, för det fanns en gyllene regel som var den första man lärde sig i skolan, en man absolut inte fick bryta: “Alla får vara med.” Ingen fick uteslutas, alla var välkomna att leka!

Jag och Hanna må ha sprungit omkring med förbjudet läppglans, och det gjorde oss möjligen till halvdana rebeller för att vara fjuttiga sex år, men att bryta den gyllene regeln var det största brottet vi begick. Dag ut och dag in, indikerade en blåögd, ljusblond tjej vid namn Tuva att hon ville vara med och leka, att hon ville vara med oss. Varje dag bröt jag och Hanna den gyllene regeln. Vi ville inte inkludera henne i vår otroligt coola gemenskap, byggd av smutsiga soffkuddar och ännu smutsigare händer nedstoppade i jackfickor. Vi var kalla förbrytare i en uppenbar utfrysning, av blåögda Tuva som aldrig gjort något fel.

Idag är Tuva en av mina närmsta vänner. Barriären vi byggt upp och en gång skyddat, bröts tillslut ner av skuldkänslor och ren humanitet, medmänsklighet. Jag kan skämmas när jag tänker på hur hemsk jag måste varit som litet barn, vars bestämda åsikter uttrycktes i allt för hårda ord. Samtidigt är jag glad för hur medveten jag blivit, för det måste ju betyda att jag faktiskt blivit bättre? Jag bryr mig om andra, och jag hoppas verkligen att jag kan bli sedd på som någon hjälpsam, godhjärtad och välmenande. Någon som Tuva. Hon är den snällaste jag vet, och till skillnad från mig, har hon alltid varit det. Hon är ett riktigt guldkorn, som jag aldrig hört yttra något illa om någon. Jag ser upp till det.

Av Tuva har jag fått höra att hennes föräldrar inte tyckte om mig som liten, jag var för bossig, för hård. Det är förståeligt. Idag hoppas jag innerligen att den synen på mig har ändrats.


Kommentera Tipsa en vn Skriv ut






Strandaren
Ansvarig utgivare:   Jonas Åhlund
Webmaster:   Jonas Åhlund
Redaktion:   Ella, Erik, Edvin, Victoria, Emilia, Ebba, Nova, Alba, Harriet, Stella, Lea, Elisia, Linn, Vera, Lova-Li, Lykke, Jonatan