Elever i årskurs 9 tänker tillbaka på sin skolgång

Min skolgång


Karl Engström 2016-04-20

Jag tog mitt första steg i den grå stentrappan som jag redan från förskoleklass haft stor respekt för. Vi har nog alla stått inför en osäker och relativt jobbig situation någon gång.

Jag var på väg upp till skolans övervåning för att besöka biblioteket för att låna en bok att läsa. Jag visste att jag var tvungen att passera tvärsigenom niornas område där de hade sina skåp och hängde på rasterna. Jag var livrädd för dom, kanske för att man har hört skrämmande rykten och berättelser om dem och att de var enorma och för deras mörka och läskiga röst. Jag närmade mig de fruktade niorna och deras röster blev starkare och starkare medan jag blev mindre och mindre. Jag blev förskräckt och osäker även fast jag hade med mig både lärare och andra förskoleklassare med mig, då förstår man förstå denna respekt jag hade för dem.

När jag till slut var uppe på övervåningen så kan man säga att en helt ny värld öppnade sig. Det var inte dom små avdelningarna som jag strövade omkring på utan här var det högt i tak och breda korridorer med väldigt stora och högljudda högstadieelever. Jag minns att det inte var så farligt som jag befarade och att jag skapade en bild som inte riktigt stämde överens med det som jag upplevde själv.
Trots detta hade jag fortfarande enorm respekt för dem och hade det tills jag själv blev en av dom.

Jag och några av mina klasskompisar var på väg ner från övervåningen för att gå hem för dagen. Vi är relativt högljudda av oss och knallar ned trappsteg efter trappsteg som om vi var ett gäng elefanter. När vi sedan kommit ner till skolans stora hall stod det som ständigt ett dussin lågstadieelever så som vanligt spelade pingis med varan.
De skrek och var oense till och från, nästan som om trodde att de var själva i hela byggnaden. Vi iakttar dem men de var inger mer med det. När vi sedan passerar är det som en svärm med små kids runt de blåa pingisbordet.
En av ungarna slängde sedan ur sig en kommentar som får mitt kompisgäng att tvärnita.
Jag tror vi alla tänkte samma sak“Jävla idioter”.Vem över huvud taget säger så?

De gör man inte till någon och speciellt tycker vi till niorna, vi som inte hade sagt eller gjort någonting alls. Har de någon uppfattning av vad ordet respekt betyder eller hur man beter sig mot andra människor.  Vi fortsätter att gå för vi orkade faktiskt inte ta den diskussionen när vi var på väg hem efter en lång och tröttsam dag.

Från när jag gick i lågstadiet har de skett en ofantlig förändring i sättet att bete sig mot äldre elever, eller äldre människor generellt sätt. Varför försöka hävda sig när man över huvud taget inte kommer att utgå som segrare i denna “sammandrabbning” mot elever som bara tycker att de glin som står och skriker och tjatar om att man är en tönt eller varför inte en idiot ät fruktansvärt jobbiga. Framför allt förstår jag inte hur dom ens vågar gå fram till en högstadieelev och skrika opassande saker. Jag ställer mig frågan om det är samhället som orsakat detta.
Eller är det kanske sociala medier som har en pjäs i detta spel? 


Kommentera Tipsa en vn Skriv ut






Strandaren
Ansvarig utgivare:   Jonas Åhlund
Webmaster:   Jonas Åhlund
Redaktion:   Ella, Erik, Edvin, Victoria, Emilia, Ebba, Nova, Alba, Harriet, Stella, Lea, Elisia, Linn, Vera, Lova-Li, Lykke, Jonatan