Ni gjorde min skolgång, inte jag

Jag gick i sjuan och hade precis börjat i Forellen. I början tyckte jag att Forellen var en ganska okej skola men så fel jag hade, det var bara början på ett helvete som aldrig slutade. Efter någon månad började mobbningen och det värsta var att ingen brydde sig, inte ens frågade hur jag mådde.

Varje skoldag kändes som en evighet, dum som jag var fortsatte jag bara att ta emot och ta emot, det är så jag fungerar att inte säga ifrån. En dag efter skolan kom jag hem och sa till mina föräldrar ”jag vill byta skola” Jag berättade äntligen allt för mina föräldrar så som hur det låg till och allt jag burit inom mig. Jag grät floder, men det var så skönt att få lätta mitt hjärta.

En av mina mobbare frågade nyligen varför jag bytt skola och inte går på Forellen längre, mitt enkla svar var ”Varför ska jag komma tillbaka till Forellen om jag nyss har bytt, om man precis har blivit fri från en fotfälla då kör man väl för fan inte in foten igen eller gör man om det? 
På något konstigt sätt kände jag mig starkare som person efter att jag sagt till henne, jag menar eftersom jag aldrig hade sagt ifrån tidigare.

Det kändes bra att komma ifrån Forellen och byta till Strand, men visst förekom det mobbing ibland även på Strand, men det blev allt mer sällan än tidigare.

Är det inte meningen att man ska ha kul i skolan? Om man vänder på situationen, tänk om ni som mobbar skulle bli utsatta istället, hur tror ni det skulle kännas då?

Om ni skulle få sudd i huvudet eller få elaka ord kastade i ansiktet hur fan skulle ni känna då?

Numera känns det roligare än någonsin att komma till skolan. Med mer skinn på näsan än tidigare har jag lärt mig att ta för mig mer, och säga ifrån. Jag tror det är något jag kommer få arbeta med kanske resten av livet, det sägs att man lär så länge man lever. Det är något jag tror på. Jag har fått möjligheten att lära känna fler nya kompisar, det känns bra.

Med rätt hjälp och verktyg kan man ta sig igenom mobbning, man behöver bara tro på sig själv.