Nyanserat och utvecklat

Nu när jag tänker på att jag går i högstadiet upplever jag ungefär den mentala översättningen av att krypa upp i ett hörn och gråta. Till en viss grad, i alla fall. För på ett sätt kommer jag sakna Strandskolan något otroligt mycket.
Jag kommer att sakna allt kul vi hade och alla äventyr vi var med om när vi var små.

Vad var det då som förändrades? Varför är det just högstadiet som tar knäcken på en?  Tekniskt sett så är skolan lika svår processen ut. I ettan var det klockan vi inte förstod oss på och nu är det effektiva räntor och kärnfysik. Skillnaden är att uppgifterna anpassats till hur mycket man kan, hur mycket man lärt sig. Men det var något speciellt som hände när vi började 6:an: vi började få betyg på våra kunskaper.

Betyg har man haft i svenska skolor i snart 200 år.
Systemet har ändrats ett par gånger, men enligt mig har det ändrats en gång för mycket. Det gamla, relativa betygssystemet ersattes med ett målrelaterat ett. Ett som fokuserar på det man kan, inte det man lär sig. Ett som highlightear en elevs svagheter. Det hela låter relativt enkelt. För att få högsta betyg i en kurs måste du ha uppnått alla kriterierna i det ämnet. Men riktigt så harmlöst är det inte. När man har nått som högst har man även längst ner till marken. Om jag som elev får A i alla kriterier förutom ett på ett prov och får E så kommer mitt betyg att bli ett D. Får jag C i alla kriterier förutom ett och får ett E så kommer mitt betyg också att bli ett D. Vad tror ni händer med studiemotivationen när man får det beskedet? Just det, den försvinner. Varför ens kämpa för ett A om det ändå inte kommer väga upp något? Och vad är det för kriterier egentligen? 

Nu räcker det inte bara med att man ska göra sitt jobb.
Man ska göra det nyanserat och utvecklat. Jo, för så står det i alla matriser. Komplext och varierat. Ändamålsenligt och effektivt. Jag kan förstå att ens arbeten måste ligga på en lite högre nivå om man vill nå ett högre betyg, men man kan undra om pressen att göra allt med god variation kommer att  hjälpa en ute i arbetslivet. Nu har ju inte jag något jobb, men kan inte ni som har det tala om för mig om det ligger till så att ni inte får lön om ni inte utför ert arbete nyanserat och utvecklat? Skolverket har försökt (med betoning på försökt) beskriva kraven så utförligt som möjligt att man knappt förstår vad det står. Oftast måste läraren förtydliga vad tusan dem menar. Och detta har vi från årskurs 6.
Men jag ska säga er det, att den tolvåring som på allvar har “mycket goda kunskaper om vad demokrati är och hur demokratiska beslutsprocesser fungerar och visar det genom att föra välutvecklade och nyanserade resonemang om hur demokratiska värden och principer kan kopplas till hur beslut tas i elevnära sammanhang” är det ärligt talat väldigt synd om. Det där är ändå det första året med betyg, jag går det fjärde. Jag går i nian, och jag hoppas det framgår varför jag inte är speciellt pigg på att börja gymnasiet.

Hela det här shablaket skapar stress, prestationsångest.
Det signalerar ingenting annat än att dåligt betyg väger mer än ett bra ett. Betyget sätts alltså efter elevens sämsta prestation.
Om jag fick ändra en enda sak med systemet skulle det vara att det skulle bli möjligt att avrunda uppåt. Så som Skolverket så gärna avrundar ens 7 iklickade A:n och enda E till ett D borde det vara möjligt att avrunda 7 iklickade An och ett iklickat C till ett A. Men tills dess kommer jag fortsätta titta tillbaka på tiden i lågstadiet i förundran över hur lätt allt var då.
På den tiden när det var fokus på lärandet, när ens intellekt inte mättes i små färgglada rutor. På den tiden när skolan faktiskt var kul.