Elever i årskurs 9 tänker tillbaka på sin skolgång.

Självklart vet jag allt


Alma Wendin 2016-04-07

“Alma när börjar vi efter rasten?” Självklart visste jag det. “10.45”. Jag visste allt, jag hade koll på allt och alla visste det. Ibland kände jag mig som ett uppslagsverk, alla frågade mig. 

Jag hade inte suttit och övat på schemat, utan jag kunde det naturligt, som att jag hade en kalender i mitt huvud. “Alma, vilken grupp har slöjd?” “Snäckorna”, svarade jag stolt. Jag kunde schemat utantill och la allt i minnet som min lärare Gunilla sa och eftersom jag visste allt hade jag även lätt att rätta andra.

Jag minns en gång i 3an då min lågstadielärare sa att det var “Smileysarnas” tur att gå ut ur klassrummet och jobba, jag visste att det var fel. Det var min grupps tur, snäckornas tur. Jag väntade på att hon skulle inse att hon hade sagt fel, det gjorde hon inte. “Är det inte Snäckornas tur?”, frågade jag och trodde att jag gjorde henne en tjänst. Jag väntade mig ett “Ja juste, det är er tur”, men mötte istället hennes iskalla blick. “Jag har koll”, svarade hon i ett tonläge som jag inte var van att höra från henne. Utvecklingssamtalet efter denna händelse sa hon till mig lite skrattande att jag inte behöver ha koll på henne, hon klarade sig bra själv. Jag tyckte hon var lite larvig, eftersom jag bara ville hjälpa henne. Ville hon inte ha min hjälp?

Jag fortsatte att kunna schemat utantill och alla frågade fortfarande mig. “Alma, vad är det för mat idag?” “Pasta med köttfärssås”, svarade jag, stenkoll på allt som vanligt. Jag hade koll, gillade att ha koll men jag började hamna i ett fack, “hon som kan allt”. Jag började sakta tycka att det inte var kul att kunna svara på allas frågor och ha sjuklig koll, som jag började ana att vissa tyckte att jag hade. På mellanstadiet ville jag inte vara den personen längre och mina svar byttes ut mot “jag vet inte” eller “jag måste kolla”. Jag tyckte det var lite jobbigt att veta, jag kände mig inte längre som ett barn på julafton när jag svarade. Jag hade hamnat i ett fack, som man gör i alla klasser, men det var inte i detta jag ville vara. Människor med ett sådant här beteende såg man som en besserwisser med ett sjukligt beteende, jobbig med andra ord och så ville jag inte framstå. På mellanstadiet började det växa bort, jag började ha mindre koll på maten och tiden, eftersom jag inte ville kunna svaret. Jag fick fortfarande frågor, men på något vis skämdes jag över att veta.

På höstadiet tyckte jag att jag inte var den tjejen längre, hon med sjuklig koll, men tyckte alla runt omkring mig det också? Antagligen inte har jag räknat ut. De tycker nog att jag har utvecklats från lågstadiet, som alla gör, men jag är och har alltid varit hon med kollen. Folk i min omgivning har alltid frågat mig, genom hela min skolgång. Min kalender i mitt huvud är fortfarande kvar och det tar jag numera som en bra egenskap, en egenskap som fler borde ha. Det är även någonting jag hoppas ha kvar hela livet och som jag tycker är värdefull, för ingen borde skämmas över att de kan. 


Kommentera Tipsa en vn Skriv ut






Strandaren
Ansvarig utgivare:   Jonas Åhlund
Webmaster:   Jonas Åhlund
Redaktion:   Ella, Erik, Edvin, Victoria, Emilia, Ebba, Nova, Alba, Harriet, Stella, Lea, Elisia, Linn, Vera, Lova-Li, Lykke, Jonatan