Skolan mellan himmel och helvete

Det fanns flera anledningar till att jag hatade låg- och mellanstadiet, och den största av dessa var att man inte hade någon frihet. Inte ens på rasterna, den enda perioden i skolan då man inte gör något.

Lärarna brydde sig inte om det regnade. Vi fick gå runt ute, kanske sätta oss på genomblöta gungor, och de gick raka vägen till personalrummet för att dricka kaffe. Det fanns inget ordentligt regnskydd förrän jag gick i fyran, om jag minns rätt. Man fick inte heller ha med pengar. Om lärarna upptäckte det tog de pengarna och påstod att man fick tillbaka dem när dagen var slut. Det stämde, men man fick då springa som en tok för att hinna med bussen… och missade den ändå. Tack så mycket.

Lektionerna var inte heller speciellt roliga. Som jag minns det hade man kanske fyra lektioner på rad innan rasten, och alla lektioner skulle vara så utspridda som möjligt. Det går bra i Strand, men i Stimmet var allt i olika hus så man fick springa mellan alla salar hela tiden. Hemkunskap hade man inte ens där, utan då fick man gå till Nyboda skola och tillbaka. Om man gick raskt så hann man kanske tillbaka till slutet av rasten, och då hade man tur.

Lärarna var dessutom inte de bästa vad gäller teknologi. När vi skulle se på film (på VHS) trodde de att TV:n var avstängd när det stod AV på skärmen. De uttalade det som ett ord istället för A V också. Det är sant, inget påhitt här inte. När vi försökte rätta till deras teknologiska inkompetens blev de sura och tyckte att vi inte visste någonting, återigen om jag minns rätt. Jag har förträngt det mesta.

Apropå teknologi var datorerna där de segaste jag någonsin har sett. De var värre än min förra dator från mitten på 1990-talet som körde Windows 95. Om man skulle skriva en text på datorn tog det säkert tio minuter att logga in, och man fick inte göra något produktivt under den tiden, utan man fick sitta och stirra på skärmen.

Fritids var å andra sidan roligt. Det bestod av att äta mellanmål, vara ute i kanske en timme och sedan gå in. Då gick jag och min kompis direkt för att spela Playstation 2 och hade otroligt kul. En dag upptäckte vi dock att skivan var sönderrepad, men det är en annan historia.

Trots allt detta saknar jag ibland de tiderna, men bara ibland, och det är då utan att inse hur instängd man kände sig då. När jag tänkte tillbaka i den här krönikan insåg jag hur jobbigt det var att känna sig instängd, men jag blir ändå smått deprimerad när jag tittar på min gamla skolgård idag. Jag personligen ser stället som ett kadaver jämfört med hur det såg ut cirka 2008, men det är väl bara för att min bild av Stimmets skola är bilden från när jag gick där.

Men men, det är väl bara att tänka framåt och säga att nian och gymnasiet kommer gå bra med ett leende på läpparna.