Tjafs, förändring och resultat

Jag kom från en skola där ordet tystnad och koncentration var lika ovanligt och okänt som växtätande lejon. Om läxan var gjord fick man förstapris och en guldbagge för bästa nominerade tönt. Det har inte alltid varit organiserat och lugnt i skolan för mig. Jag? Den duktiga eleven som lyssnar på lärarna och lägger tid i skolan och på skolarbeten, har jag varit så? Tro det eller ej men den sanningen går ej att förvrida. Klassen innan Strandskolan var som en flock hyenor över en köttbit. Ingen eller inget kunde stoppa oss och det var ingen vila och ingen ro, någonsin.
Ett nutidskryss kunde ta över 55 minuter, en genomgång om tecken för orientering kunde ta en timme, en samling kunde………. jag tror ni förstår. Vi hade väldigt kul men det fanns ett litet, litet problem, vi lärde oss inte mycket.

Allt tog en vändning i sexan. Det var en regnig majdag. Dagen till ära skulle jag komma och träffa en helt vanlig klass en helt vanlig skoldag. En vanlig klass som hade en helt vanlig musiklektion klockan nio på en helt vanlig morgon. Min mamma hade sagt på morgon att inte stressa upp mig vilket senare i praktiken ej fungerade. Jag svettades som en gris och man skulle kunnat tro att ett helt ishockeylag hade smetat deras svettiga träningströjor på mig. Den okända och svettiga killen, pojken, grabben som stod och spejade ut över klassen. Mina förväntningar stämde. Det såg ut som en helt vanlig klass, men något var ej helt normalt med den helt vanliga klassen i Strandskolans musiksal. De okända personerna satt helt stilla på stolarna som om de hade en pinne uppkörd i röven och med ansikten lika utrycksfulla som sten. Jag stod där innanför dörren till musiksalen som ett frågetecken och tänkte för mig själv att något är ju fel, personerna är tysta!

Lite mer än ett halvår hade gått och jag hade vi det här laget börjat känna förändring. Jag hade börjat bli lite rädd för mig själv. Allt gick så snabbt och jag fattade ingenting. Jag hade blivit som pånyttfödd. Den där killen, pojken, grabben som för ungefär ett år sen stod och kollade på en klass som var tyst och koncentrerad och inte vetat vad koncentration betydde i ett klassrum. Jag hade blivit en av dem. En av dem som var tyst och koncentrerad. Jag vet inte, men det skrämde mig på ett sätt och det var som en skräckblandad förtjusning. Det var en förändring som hade varit så stor på så kort tid men ändå kändes det helt rätt.

Att nu se tillbaka på den där tiden innan Strandskolan kan vara en av skönaste sakerna som finns att göra. Inte för att jag längtar tillbaka till lektionerna på Fårdala skola, utan för att jag ser hur bra det har blivit. Jag har börjat lyssna på lärarna och tar skolan på allvar. Jag? Han som inte får hemringningar längre och vet precis vad koncentration och tystnad betyder i ett klassrum. Ja, det har blivit jag.