Tre äpplen hög


Rebecka Palmqvist 2011-05-13

Till Strandskolan kom år 2001 en liten tjej, knappt tre äpplen hög, in genom dörrarna på avdelningen Fyren. Nu går väl inte mitt minne riktigt lika långt tillbaka i tiden men det var nog ungefär så det gick till när jag för första gången kom till Strandskolan.

Det första minnet jag har härifrån är från den dagen som jag träffade den vän som jag haft allra längst, Johanna. Det hela började med att jag hade min gosedjursleopard med mig till skolan, jag stod och lekte ned den bakom några hutchar som precis räckte mig till näsan i allrummet. Efter en stund ensamt lekande kom det en liten blond tjej fram till mig och sade att hon också hade en sådan hemma och att hon skulle ta med den nästa dag. Sagt och gjort så presenterades jag dagen därpå för Prickan. Från den dagen, då det var leoparderna som band oss ihop, till senare då det var trädklättring och hästar så har hon varit en av mina allra bästa vänner.

Om vi nu backar lite till det här med trädklättring så hänger det lite ihop med en annan av mina vänner, Hanna. Dock så har det första minnet jag har av henne ingenting att göra med träd. Hannas första besök i den här skolan var i mitten av tvåan och minnet därifrån är ett smycke som hennes mamma hade på sig. Fråga mig inte varför men jag kommer oftast ihåg helt oväsentliga saker som ingen annan lägger märke till, och så glömmer jag bort det som jag haft någon nytta av att minnas – jag i ett nötskal skulle man kunna säga…
Tillbaka till ämnet så var det ju Hanna och trädklättring. Jag och Johanna hade vid den tiden en slags följetångslek vid Pingträdet, och det var dit vi drog iväg med Hanna, för att lära henne att klättra. Vilket skämt igentligen kan jag tycka nu, att lära en nioåring att klättra i träd, det var ju klart att hon redan kunde det. Med Hanna så utvecklades pingleken till käpphästar i trean och fyran, då vi om rasterna galopperade i skogen bakom skolan och frenetiskt hoppade över hinder vi byggt upp. Bra konditionsträning kan tyckas, och det var det också, jag menar, de där hindren var ju drygt sjuttio centimeter höga.

Med ytterligare ett hopp fram i tiden tar vi oss till början av sexan då den tredje av mina fyra bästa vänner äntligen började i Strandskolan, Sofia. Jag lärde känna henne i slutet av fyran, och sedan dess så hade jag, Johanna och Hanna tjatat på henne att börja i Strandskolan till sexan, och vi lyckades (!). Alltså började hon tillsammans med oss i sexan. Men men, minnet är från de första dagarna i sexan då vi provade om jag fick plats i mitt skåp, ett av de stora gröna utanför Kajutan. Man behöver väl knappast säga att jag fick plats, och att jag fick ont i nacken dagen efter...

Högstadiet skulle man nog kunna sammanfatta som att vi gjort helt galna saker som kanotorientering, isvakshopp, bergsklättring, kockdueller, mordutredning och övernattning med midnattsbandy. Dock så kan man inte ha kul hela tiden vi har ju också gjort mindre roliga saker som religionsarbetet – som var minst lika galet som isvakshoppet-, prov och långa dagar. Det har gått upp och ner helt enkelt. Fast jag kan nog säga at det i stora drag varit kul att gå i skolan och det känns lite sorgligt att det snart är över. Jag känner mig fortfarande som den lilla tjejen som klev i genom dörren på Fyren, inte mer än tre äpplen hög.

Kommentera Tipsa en vn Skriv ut






Strandaren
Ansvarig utgivare:   Jonas Åhlund
Webmaster:   Jonas Åhlund
Redaktion:   Ella, Erik, Edvin, Victoria, Emilia, Ebba, Nova, Alba, Harriet, Stella, Lea, Elisia, Linn, Vera, Lova-Li, Lykke, Jonatan