Glädjen och pressen, kompisarna och proven, jag har många minnen från min tid här på strandskolan, jag har ju gått här i snart tio år, så det vore konstigt om jag inte hade haft det. Tio år, men det känns som att jag bara har blinkat, och nu är jag här. Man lekte på rasterna, blandade lera, vatten och krossade blad i stubben, man sprang snabbt ut varje rast för att inte bli dunkaren i burken…
Jag har så många minnen från min tid här i Strand, många bra men också många… ehh, inte lika bra. Jag kommer ihåg hur man såg på niorna när man var så där liten, de var stora och läskiga. När jag gick i mellanstadiet, så brukade niorna sitta precis utan för bryggan, där jag gick, med ryggarna mot skåpen och benen rakt ut i korridoren så att vi snubblade fram när vi skulle till matsalen. Jag kommer ihåg att jag tänkte att jag aldrig skulle göra så när jag blev stor, men nu gör jag samma sak. Eller jag gjorde det i alla fall, nu hinner man inte sätta sig ned mellan lektionerna, och då längtar jag tillbaka. Tillbaka till lågstadiet, till mellanstadiet, tillbaka till att kasta kulor på rasterna, ha på mig galonisar i sexårs (även om jag hatar dom, det känns som att ha på sig en fot-pyjamas i gummi), bli hämtad av min mamma, pappa eller syster från fritids, för att bli hämtad av min syster var höjdpunkten på veckan när jag gick i lågstadiet. Hon gick i mellanstadiet och slutade vid två och då, på fredagar, så skulle hon hämta mig. Det kändes som värsta lyxen att få gå hem då. Jag undrar om gymnasiet blir samma sak som nian. Asså jag har dom här förväntningarna, men när jag väl är där så vill man bara vara barnslig och göra något annat - jag vill bli den där blyga, snälla lilla tjejen som jag var, fast samtidigt så gillar jag att jag nu vågar ställa mig framför hela klassen och prata, att jag inte bryr mig så mycket om att folk pratar om mig och min annorlunda stil och persolighet…
Att gå ifrån lågstadiet till mellanstadiet var en stor förändring, och då pratar jag inte bara om att få gå upp en trappa, utan också om att få nya lärare. Vi hade haft samma lärare i tre år, och jag tror att alla hade lite svårt att släppa det, och det blev knappast bättre av att vi blev tvungna att byta lärare om och om och om igen. Några lärare vi har haft är engelskläraren i fyran(som började gråta och skrika på en lektion), svenskläraren i femman(som var konstant arg). Liksom vad hade vi gjort? Och vem kan glömma noläraren i femman? En lektion när vi hade henne så blev hon skitsur på oss för att flera personer gick ut för att gå på toa samtidigt (egentligen inte så konstigt, men vi hade bara två toaletter), och då sa hon att alla som behövde gå på toa skulle gå. Och mer än halva klassen reste sig upp och gick ut ur klassrummet, hon blev så arg att det såg ut som att hon skulle sprängas-så mycket hon skrek på oss, fast att det var hon som hade sagt åt oss att gå ut. När jag skriver den här krönikan så har jag verkligen många minnen härifrån, och jag kommer på fler och fler när jag pratar med kompisar om olika saker som hände för många år sedan. Jag kommer alltid att minnas min tid här men det är dags att gå vidare, och inte leva i det förflutna, det är snart dags för gymnasiet, och då får man göra det bästa av situationen. Kanske gräset inte är grönare på andra sidan?
