Sista rosornaMin skåpnisse heter Hubert. Jag såg honom andra dagen i sjätte klass bakom en hög oanvända suddgummin. En lång stund stod jag bara stirrandes, eftersom ingen hade berättat för mig att skåpnissar kan ha färgglada kepsar. Det hade Hubert. Jag såg att kan kikade fram lite blygt, men ingen av oss vågade vara först med att säga något. Efter några minuter visste vi allt om varandra. När jag var på lektion brukade han låna min mobil, vilket resulterade i att jag alltid fick rekordet i Snake totalt krossat. När jag inte orkade hålla skåpet snyggt en dag gömde han alla mina pennor som straff. Fyra år har gått sedan dess - och jag har ännu inte hittat dem. Du som får skåpnummer 93 kan vara lyckligt lottad. Trots att Hubert kan vara lite envis ibland, så överväger hans charm och snällhet allt annat. En trogen vän, som följer med dig ända till slutet, väntar på dig därinne. Hubert, du får en ros av mig. Nu, när tiden på Strandskolan börjar rinna ut på allvar, känner man sig nästan lite rädd. Själv är jag mest skraj för att mitt liv plötsligt ska förvandlas till filmen "Måndag hela veckan". Det skulle verkligen vara som att snubbla på målsnöret - att leva om sista dagen i skolan miljontals gånger och aldrig få chansen att gå vidare. Samtidigt är det enormt sorgligt att lämna allt som man fått uppleva. Minnena sitter ända in i tegelväggarna. Att vara chefredaktör för Strandaren har varit speciellt roligt - och allt som hänt från den dagen då jag började skriva ska aldrig blekna bort. Det är synd att saker måste ta slut, men spänningen över vad som kommer härnäst regerar! Strandaren, du får en ros av mig.
Kommentarer
| |||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
