Låsta idrottare

Om man ser rent allmänt på personer som är idrottsskadade så ser ju livet ut som vanligt för dom. Bortsett från att dom inte kan träna då. Man tänker nästan aldrig på att det känns jobbigt för dom personerna. Men det är en sak vi borde ändra på, egentligen så skulle man behöva fråga en som är skadad hur den mår. För det kan ha större betydelse än vad man tror. Alla som har eller har haft en typ av idrottskada vet nog vad jag menar med att man blir frustrerad och galen. För en slags frustation som byggs upp under en lång tid kan leda till att en massa känslor som kan ge negativa följder.

Då kan man ju fråga sig vad har känslor med idrott i huvudtaget att göra? Jo, det är så att en idrottare tar nästan alltid en skada personligt. Alltså att den person som individ påverkas av något som egentligen inte ska påverka den så mycket alls, men det har en större påverkan än vad vi kan tro.

Då undrar ni ju självklart vad det är en för slags påverkan. Jo, det är en slags känslomässig påverkan vi pratar om. Den personen som är utsatt för detta har massa känslor inom sig som den personen inte kan få utlopp för. Känslorna är till exempel hat, ilska och rädsla.

Varför just rädslan? Jo, för den personen går igenom väldigt mycket under sin skadeperiod, speciellt om man är tonåring. Under denna period så kan mycket hända. Man kan känna att man bara vill dö för att man inte får göra det som betyder mest i hela livet för en. Då tror man att ordet "dö" är att ta i, men det är det inte. För alla dom här känslorna leder en in på en massa tankar som får en att göra dumheter, till exempel att visa ilska mot andra och självskadebeteende.
Men man kan även få dåliga besked som gör att dom här känslorna kan tillkomma.

Något som jag personligen tror att alla är rädda för, är att bli opererad och seriöst, operation för en idrottskada? Hur många skulle vilja göra det frivilligt. Ingen. Men eftersom det kan vara avgörande för idrottarens framtid så säger ju dom självklart, ja. Men bara för att man säger ja så löser sig inte alla problem. För man är hundra procent livrädd för att göra det. Det är inte heller någon trevlig upplevelse att vakna en morgon och börja storgråta innan skolan. För att man ska ta dumma röntgenbilder som ska avgöra om man ska opereras eller inte. Det är inte kul att vakna varje dag och känna att det är en till dag i helvetet.

PS: Denna text är baserad av mina verkliga händelser och egna kunskaper.