Musik som blev magi


Linnea Carlström 2008-12-19


Jag kommer ihåg första gången som jag hörde bandet Toto. Jag var ungefär fyra år, satt i baksätet på pappas bil på väg till affären och diggade lite sådär barnsligt galet till en låt på radion. Pappa tyckte nog inte riktigt att den musiken som spelades var i hans smak, så han tog upp ett skivfodral ur handskfacket med titeln "Hold The Line - The Very Best Of Toto" istället.

Man brukar säga att man upplever ögonblick som man aldrig glömmer och som inte kan jämföras med något annat. När den tredje låten på skivan ”I’ll Be Over You” spelades, då tonerna snodde sig kring bilratten och melodin letade sig in bakom bilstolarna, så fick jag uppleva mitt första av magiska ögonblick.

Toto bestod av sex medlemmar och förknippas med blandad rockmusik. De har sålt över trettio miljoner album under sin karriär, var ett amerikanskt band och bildades i Los Angeles år 1977. Jag vet inte om musikerna i Toto skulle ha blivit särskilt förtjusta om de hade fått veta att deras låtar blivit spelade miljardtals gånger av en fyraåring. En fyraåring som inte ens kunde förstå de engelska sångtexterna, ens en gång! Jag tror att deras musik var mer till för dem som var en aning mer vuxna och som faktiskt kunde hantera en CD-spelare på egen hand.

Varje gång som jag skulle följa med pappa och handla efter att jag fått höra den där förtrollande låten, så tvingade jag honom att spela skivan tills den var alldeles repig och utsliten. Han tyckte nog att han gjort ett stort misstag att ha spelat Toto för mig när jag varje gång skrek ”Tuntun! Spela Tuntun, Tuntun, Tuntun!” från där jag satt på min vanliga plats i bilen. Han ångrade sig säkerligen ännu mer när jag sedan fortsatte med att vråla ”Igen! Spela igen, igen, igen!” när låten väl var slut. Det var detta som förklarade skivan med Toto som jag fick i present när jag var nio.

Såklart att pappa ville lyssna på lite annan musik som omväxling när han veckohandlade, trots att han också tyckte att Totos låtar var väldigt bra. Detta bevisades genom att han en dag köpte livespelningar och konserter samlade i en DVD-box. Jag hade inte förstått vilka som hade gjort den musik som jag dittills hade lyssnat på, och fick därför nästan en chock när jag fick se farbröder med vitt skägg och rynkor på samlingens omslag. Visst hade de varit unga och moderna på 70-talet, men på 2000-talet såg de inte alls ut som jag hade trott att de skulle ha sett ut.

Min besvikelse över bandet förstärktes när Totos sångare och gitarrist Steve Lukather var på besök i Sverige för att ha en spelning. Detta var efter den ännu större besvikelsen och förvåningen över att bandet hade splittrats i juni år 2008, efter att ha varit mina idoler i tio år. Visst har man alltid vetat hur musikbranschen har varit fylld av droger och alkohol i alla tider, men hade aldrig trott att bandet som jag hade lyssnat på under mer än hälften av mitt liv varit en del av den världen. Efter detta har Toto inte spelats lika många gånger i mina öron, men kommer alltid vara ett band som förändrade min syn på musiken.

Jag anser att alla musiker som rockband och artister som popstjärnor borde ha i baktankarna att de faktiskt är idoler för dem som lyssnar på deras musik! Det borde vara totalt förbjudet att dricka alkohol eller hålla på med någon form av drog överhuvudtaget, just därför att det är så många som ser upp till dem. Men trots att Toto aldrig kommer att komma ut med nya låtar att upptäcka, så kommer de ändå alltid att vara rockbandet som fick refränger att förvandlas till magi. De fick faktiskt också tonerna att leta sig in i bagageluckan och sno sig kring bilratten, så vad är inte det om det inte kan kallas för att förtrolla?


Kommentera Tipsa en vn Skriv ut






Strandaren
Ansvarig utgivare:   Jonas Åhlund
Webmaster:   Jonas Åhlund
Redaktion:   Ella, Erik, Edvin, Victoria, Emilia, Ebba, Nova, Alba, Harriet, Stella, Lea, Elisia, Linn, Vera, Lova-Li, Lykke, Jonatan