Bortom horisonten

Kapitel 1

Om natten var riktigt mörk, skulle dagen då vara riktigt ljus, så ljus att ljuset från utsidan, den fria världen komma in i slottets högsta torn och befria dom från den unkna lukten och det eviga mörkret? Det är en fråga jag ställt mig länge men dras alltid in i drömmarnas värld.
En värld där jag inte är prinsessa, en värld utan ansvar, en värld med frihet och äventyr.
Jag vet att dom utanför slottets höga, gråa murar lever i ett äventyr. Dova knackningar på den mörka trädörren drar mig tillbaka till verkligheten. Jag suckar och vänder mig mot dörren.

-  Vem är det? Frågar jag så glatt jag kan även om känslan att jag är fast här gräver sig in i mina tankar.

-  Det är bara jag prinsessan, din hovdam Ella. Festen har börjat.

Jag nickar även om jag vet att hon inte kan se det. Festen, även om det bara var en av dom många jag varit på så gillade jag den här mer. Alla skule ha masker. Den här dagen är den enda festen som jag inte är prinsessa på, mitt enda äventyr. Jag öppnar dörren och går ut. Ella räcker mig min silvermask med svarta fjädrar och niger innan hon går iväg. Jag suckar och tar på mig masken.

Jag går genom dom trånga korridorerna och dom trista tavlorna på avlägsna släktingar tycks följa mig med deras känslolösa, stela blickar. Jag stannar till framför spegeln mellan morfar och mormor och kollar på den unga flickan på det ömtåliga spegelglaset. Hon bär en mörkgrå klänning dekorerad med vackra kristaller och silvermasken med dom svarta fjädrarna som gömmer dom havsblåa ögonen. Det blonda håret är format som en solfjäder som hålls uppe av silvertrådar. Att hon är prinsessa kan man inte se. Jag tar ytligare ett djupt andetag och följer den muntra musiken till balsalen.

Jag stiger in i balsalen men häpnar inte av den alltid lika fint dekorerade balsalen. Det är folk överallt och bara tanken på att en av dom skulle känna igen mig får mig att vilja vända om och springa upp på mitt rum i det östra tornet.Jag tittar mig omkring i salen men mina ögon fastnar på en man på andra sidan salen - av hans hållning att döma så är han inte adlig.
Jag går fram till honom med säkra steg.

-  Ursäkta, kan jag hjälpa dig? Frågar jag med en så neutral röst jag kan.

-   Det är bra, jag kom hit för att se prinsessan med egna ögon men hon verkar inte vara                här.

-    Hon är sjuk, säger jag men inser snabbt mitt misstag. - Jag menar, jag har hört att hon är sjuk, säger jag snabbt.

-   Jag måste tyvärr gå nu, säger han och bugar sig. - Adjö prinsessan, säger han och springer mot utgången.

Jag står förstenad kvar och stirrar tomt framför mig tills ett skrik ekar genom salen och min hovdam Ella kommer in.

-  Kungen, drottningen era vakter vid skattkammaren är döda, halvt skriker hon skräckslaget.

Vem är den mystiske mannen? Varför är vakterna döda? Kommer prinsessan komma ut från slottet? Kanske kommer det klarna upp i nästa kapitel.