Den där kvällen

Plötsligt stannar ljuset tvärt och jag tar tag i ett träd så jag stannar fort. Jag ville inte gå så nära det konstiga ljuset så jag höll mig på avstånd, jag visste inte riktigt vad det där ljuset är för något. Ljuset vänder sig om och ser på mig, ett par blåa ögon kommer fram. Ett par klarblåa ögon med nån slags avlång pupill kollar rakt på mig. Ljuset börjar försvinna och en stor gestalt klarnar upp. Ett avlångt vitt ansikte kommer fram, två stora näsborrar, stora avlånga öron, lång kropp, långa vita ben, jag kollar lite längre ner och ser något annat än vad jag tror. Det kan inte vara en människa för varelsen har klövar, fyra svarta klövar. Jag kollar upp och ser varelsen klart och tydligt.

Det är en enhörning, Jag vet det då vi har jobbat med väsen på skolan. Den är så vacker. Precis som i boken jag läste. Den har en åsnesvans. Klövar, vit kropp och det där hornet, den är så vacker. Jag försöker närma mig den men jag ser att enhörningen blir orolig, den stegrar och frustar. Det är som om den försöker varna mig om något men jag visste inte vad. Den slänger med huvudet och sparkar med benen.
Jag måste härifrån tänker jag men jag kunde inte röra mig, det är som om någon höll fast mig i benen. Jag står helt stilla och bara kollar när enhörningen slänger sig åt alla håll tills den stannar.

Den vrider sitt huvud mot mig, ögonen är inte längre klarblåa utan de är röda. Helt knall röda, som blod.
Då händer det något. Det kommer blod ifrån ögonen, jag ser det klart och tydligt. Blodet rinner ner på huvudet, som om den gråter. Nu är jag rädd, Jag känner tårarna rinna på min kind. Jag vill springa och kasta mig men jag sitter helt fast framför monstret som inte längre är någon enhörning. Monstret kastar sig omkring, blodet forsar ner från ögonen och hela kroppen dränks av blod. Huvudet trycks ihop, kroppen växer, det kommer stora vassa tänder ur munnen och monstret skrek, skrek och skrek, precis som om den själv blev rädd. Jag blundar, jag kan inte titta på den hemska monstret som växer sig framför mig, men det jag inte vet är att jag inte skulle ha blundat för när jag öppnar ögonen står ett fasansfullt monster framför mig.

Det finns inga direkta spår av enhörningen längre.
Monstret är mörkröd som blod, stora tassar med klor som fötter, gigantisk hästformad kropp. Huvudet är som en blandning av häst och lejon, stor tjock päls som glänser i mörkret, det enda jag ser framför mig är det röda monstret som tittar på mig. Hela enhörningen har blivit en blandning av lejon och häst. Svart rök slingrar sig runt monstret.
Men det enda som finns kvar av den stackars enhörningen är ögonen, de där avlånga röda pupillerna, som förr var så vackert klarblåa, kollar på mig men jag känner att det inte är någon glad blick. Den är sur eller nästan arg på mig. Det är som att den säger att allt är mitt fel, men jag ville bara kolla det där ljuset i skogen. Trodde aldrig att det skulle gå så här långt.

Jag är så rädd, så rädd att jag knappt kan stå. Jag vill bara ramla ihop, Vakna upp där hemma igen. Monstret rör på sig, den kommer mot mig. Den rör sig som ett lejon, elegant och smidigt fram. Tassarna trycks ner mot marken när den går. Röken slingrar sig runt kroppen på monstret. Den svänger med svansen fram och tillbaka. Huvudet gungar lite men blicken är fast, fast på mig. Den blundade inte en sekund utan bara stirrar på mig. Jag kan inte säga ett knyst, det är helt tyst i skogen nu. Det är mörkt och kallt.

Jag kollar upp på stjärnorna, de är helt klara på den mörka himlen, det är så vackert. Jag kollar ner och darrar till. Monstret står precis framför mig. Monstret öppnar munnen och en röd tunga slingrar sig ur munnen och fram till mig, tungan slingrar sig runt mina ben och griper ett hårt tag om benen. Nu är det kört, nu kommer jag dö, jag vill inte dö men det är som om det är menat att jag just då skulle gå ut i skogen. Att just jag skulle hitta ljuset och se enhörningen och att det just skulle vara jag som skulle dö nu.
Ingen annan, just jag. Monstret kollar rakt in i mina ögon... Sen blir allt svart…