Den hemska natten

Patrik ville inte minnas synen vid den mördade flickan, hon hade hittats knivhuggen vid en gångväg i skogen. Hennes vanligtvis blonda, vågiga hår var tilltrasslat och blodet hade stelnat över hennes kropp. Höstens kyla hade gjort att löven hade fallit väldigt snabbt och att gräset hade blivit grått, och där låg hon, Alice Nylander, mördad. Patrik ryste när han tänkte på det. Han tittade upp på Katarina igen, Alices styvmor. Hon hade urtvättade jeans och bar en sliten fleecetröja som såg ut att vara mycket gammal. Hennes iskalla ögon gav honom en nästan anklagande blick. Ända sedan Patrik blev polis hade han avskytt dessa samtal, när han berättar för någon att en anhörig har dött.

”Jag beklagar sorgen, sa Patrik.” Han hörde själv hur ynklig rösten lät, inte alls övertygande.  Patrik reste sig och gick samtidigt som han drog handen genom sitt välkammade hår. Han kände Katarinas blick i ryggen när han gick ut genom dörren.  

Patrik gnuggade sig i ögonen, vad had e han egentligen fått ut av det där samtalet. Katarina hade berättat att Alice var hos några kompisar under kvällen då hon mördades. Men Patrik hade redan förhört samtliga av Alices kompisar och det gav inte mycket. Han gäspade och kände att ögonlocken var tunga. Han funderade på mordplatsen, om det var någonting där de hade missat. Han bestämde sig för att åka dit och titta. Men det fick vänta till nästa dag, klockan hade blivit så mycket. Först skulle han åka hem till sin familj och kanske titta på någon film tillsammans med Maria medan barnen låg och sov. Han reste sig från sin svarta kontorsstol och gick ut genom dörren samtidigt som han sneglade bakom sig, in i rummet. Han behövde verkligen skaffa lite ny inredning.

Hon mindes hur roligt de hade haft under kvällen som just passerat. Hon tänkte på filmen de hade sett, de hade skrattat så mycket så att det blev svårt att andas. Alice försökte le vid tanken. Hon var på väg hem, regnet forsade ner och vinden ylade. Hon kurade ihop sig för att inte bli blöt. Hennes blonda hår som i vanliga fall var välkammat och lockigt hängde spikrakt ner.  Hon tog upp mössan hon hade haft gömd i handväskan, ingen fick ju veta att hon använde mössa.  Alice tänkte på sin mamma, det gjorde ont i hela kroppen när hon tänkte på henne. När hon dog hade Alice fått flytta till ett barnhem. Hon mindes när Katarina kom och hämtade henne på barnhemmet, hon mindes rädslan, rädslan för något nytt. Hon tänkte ofta på sin mamma när hon var ensam och inte hade något att göra. Plötsligt hörde Alice något bakom sig, hon vände sig om för att se efter. Hon såg inget. Då hördes det igen, det lät som kvistar som knäcktes.

Alice vände sig upp mot skogen men det enda hon såg var gråa, nakna träd som vajade kusligt i vinden. Hon gick med öronen på helspänn och lyssnade till minsta lilla ljud, det ända som hördes var regnet som smattrade mot marken. Alice kände hur obehaget kom krypande och hon kallsvettades vid tanken på att hon inte var ensam. Alice mådde nästan dåligt. Då hörde hon ljudet igen och det var närmare nu. Hon vände sig om och såg en skugga, en skugga från en människa som stod på gångvägen bakom henne. Skuggan kom närmare men Alice kunde inte röra sig, hon stod som fastfrusen i marken. Hon skakade. Det blänkte till i personens hand, Alice såg kniven tydligt. Personen tog av sig sin luva och Alice tittade sin styvmor rakt i ögonen. Alice visste inte att hon skulle dö utan hoppades fortfarande att hon skulle kunna komma undan. Alice sprang så fort hon kunde. Hon försökte fly, hon försökte komma undan.