Den hemska tågresan

Jag tittade upp och såg att mitt tåg mot Chaumont avgick om en minut från perrong D. Jag började svettas mer och tittade förskräckt runt mig. Där, långt borta i andra sidan av avgångshallen, var det en skylt som visade var perrong D låg. Jag sprang bort dit så snabbt som möjligt med min tunga resväska och sprang ner för rulltrapporna. Jag fortsatte genom folkmassan och höll på att välta omkull ett flertal personer. Flera franska svordomar hördes bakom mig, men jag hade inte tid att be alla om förlåtelse. Jag kom ut på perrongen och såg tåget, det var ett ganska gammalt tåg. Jag hörde de genomträngande tågvisslorna och fick förnyad energi. Jag skingrade flera grupper med duvor och brydde mig inte om allt bajs och alla fimpar jag trampade i. Jag hade ungefär 50 meter kvar till tåget när det sakta började rulla framåt. Tåget accelererade ännu mer och jag gav upp. Det var inte ofta jag svor men nu gjorde jag verkligen det när tåget försvann borta i horisonten.

Jag gick tillbaka till biljettdisken och förhörde säljaren om nästa tåg till Troyes. Nästa gick om tre timmar. Dock så var det ett godståg som skulle komma om en halvtimme för att tanka. Men det kunde man ju inte åka med, det var inga bra nyheter. Jag köpte mig en kaffe och funderade över min situation. Den såg inte bra ut, jag behövde verkligen ta mig till konferensen utanför Troyes i tid. Då skulle jag få mitt livs viktigaste jobb som arkitekt åt ett stort franskt företag som skulle bygga stora kontor utanför Paris. Bara det där satans flyget till Paris inte hade kommit för sent! Då hade allt varit frid och fröjd, men nu var det tyvärr inte så och jag behövde komma på en lösning. Efter en stunds tänkande gjorde jag det, men den var ganska riskabel för ifall den gick fel så skulle jag bli ännu mer försenad. Men nu hade jag inget att förlora.

Jag frågade runt litet på stationen och kom fram till vilket sidospår det var där godståget skulle tanka. Jag begav mig ditåt och gömde mig bakom en rostig oljetunna med min otympliga resväska. Det var inget trevligt ställe. Gräset var fläckat och den röda färgen på staketen hade flagat. Oljepumpen var också rostig och såg knappt ut att fungera. Jag undrade varför de skulle tanka just här för det fanns andra lediga sidospår i mycket bättre skick. Det började plötsligt knaka från staketet bakom mig och jag lade mig ner på marken ifall det var någon som kom, det var det. Personen gick långsamt och stönade högljutt. Det verkade som att han eller hon bar på något stort och tungt. Jag kunde med hjälp av ljuden komma fram till att den främmande personen stod vid bensinpumpen. Det verkade som om hen väntade på någon eller möjligen något. När gnisslandet från tågets bromsar kom närmare förstod jag vad det var som försiggick. Det var säkert någon värdefull last som skulle på som var hemlig. Det verkade ju bra, de gjorde det säkert för att undvika tjuvar. Men de fick fortfarande inte se mig. Jag hörde ljudet när lokföraren stängde dörren och hoppade ner i gruset. Han förde en snabb konversation med den väntande som verkade vara en man. Sedan stängde han dörren efter sig när han gick in i loket och den andra öppnade en av de gnisslande vagnsdörrarna och hoppade in med den hemliga lasten. Jag kröp fram från mitt gömställe och tåget började sakta rulla framåt. Jag såg att jag hade kommit ur lokförarens synfält när tåget accelererade så jag sprang och slängde min väska före mig innan jag själv landade i vagnen. Jag borde ha valt en annan vagn för den här var helt fylld med kol.

Vi stannade in vid Meluns tågstation, den här gången för att tanka på riktigt. Jag hade blivit stel av att inte röra mig i vagnen så när lokföraren hoppade ur för att tanka ställde jag mig upp skyddad av loket och sträckte på mig. Men då hoppade en annan person ut ur en av lastvagnarna och jag dök ner i kolet. Det borde jag inte heller ha gjort för det lät och mannen vände sig om mot mitt håll. Jag hörde hur gruset knastrade när han gick åt mitt håll. Jag tänkte gömma mig under kolen men det verkade inte som en bra idé då han säkert skulle höra mig igen. Så jag låg still, dörren till vagnen öppnades sakta och jag visste att jag var körd. Mannen gav till ett förvånat utrop och sade:

– Qui es-tu? Han verkade vänlig så jag svarade på min bristfälliga franska:

– Je m’appelle Emmanuel Jonsson.

– Så du är inte fransman? frågade han nu på engelska. Han verkade inte vilja ha något svar och fortsatte:

– Följ med mig.

Jag lydde, hade jag något annat val? Vi gick in i lastvagnen där det var en annan person mitt ibland en massa lådor, antagligen den hemliga lasten. Personen där verkade vara chefen för att han tittade frågande på den andra mannen och skällde ut honom lite. Han bar en ring i ena örat och en scarf runt huvudet. Han hade en svart skinnjacka och bara muskulösa armar med många tatueringar, men när jag kom in klädde han sig hastigt på en jacka som täckte hela överkroppen. Precis som han ville dölja något.  Tåget satte sig i rörelse och de började fråga ut mig. De verkade tro att jag var någon form av spion och det var jag ju inte.

– Du är en polis! sade den ena anklagande. Jag nekade och nekade men det spelade ingen roll.

De gick bort i ett hörn och diskuterade tystlåtet med varandra, antagligen om vad de skulle göra med mig.

Då gick det också upp för mig, först trodde de att jag var en spion och sedan en polis. Poliser borde de ju inte ha något problem med ifall det var en värdefull last som skulle skyddas. Men det var det tydligen inte för de blev verkligen inte glada av att se mig. Så de hade något skumt för sig. Chefen verkade dölja något, kanske det var hans tatueringar, men varför skulle han vilja göra det. Det var ju många som hade tatueringar nuförtiden, men det kanske var så att det var någon specifik tatuering för ifall det nu var någon skum verksamhet de höll på med här så var det ju troligt att de tillhörde något gäng och gäng kunde ju ha gängtatueringar. Så måste det vara. Det var skönt att jag hade kommit på vad de höll på med, men samtidigt blev jag rädd för nu var det ingen särskilt bekväm situation jag hamnat i.

De vinkade till mig att jag skulle komma. Jag gick sakta emot dem och funderade på vad som skulle hända härnäst. Ledaren sade att han ville prata med mig. Jag märkte att den andra tyst begav sig bortåt och precis då kände jag hans andedräkt mot min nacke. Jag sparkade bakut som en häst och sprang bort till dörren som ledde till nästa vagn. Jag hörde deras svordomar och att de skrek efter mig. Det kändes som om det tog flera minuter att öppna dörren och ställa sig på den lilla metallplattan mellan vagnarna och låsa om mig. De bankade och ropade på mig där inne. Jag märkte att min resväska var kvar där inne, men det spelade ingen roll. Det var bättre att jag överlevde. Det kändes som om jag var i mitten av en storm med alla starka vindar runtomkring mig. Jag höll tag i handtaget, annars hade jag nog varit nere på marken nu. Nästa vagn var en timmervagn, jag behövde komma till den för jag hörde och såg hur dörren började ge vika, men jag skulle behöva hoppa. Jag uppskattade avståndet till en och en halv meter, men det skulle vara svårt med vindarna.

Nu skakade dörren till rejält och då bestämde jag mig. Jag hoppade med all kraft jag kunde uppbåda, men precis när jag skulle landa kom en kraftig vindpust i sidled som gjorde att jag tappade balansen. Jag rullade ner på metallplattan mot kanten, i sista sekund fick jag tag i handtaget i timmervagnen med foten och lyckades dra upp mig själv. Det var länge sedan jag fick så här bra träning som idag, tänkte jag. Dock så hade jag föredragit ifall det hade varit mindre jäktigt. Jag klättrade över den korta kanten in i timmervagnen samtidigt som jag hörde hur dörren bakom mig gick upp och mina förföljare strömmade ut ur vagnen. Jag antog att de fick syn på mig för chefen ropade mitt namn och verkade bli mer upphetsad. Då förstod jag att jag inte kunde vara kvar i min vagn länge till. Nästa vagn var loket, men där inne var ju lokföraren, fast ifall jag kom bakifrån kunde jag överraska honom. Jag sprang bort på stockarna som rullade under mina fötter och klättrade återigen över kanten. Det hördes två dunsar när chefen och hans trogne medarbetare landade efter sina hopp. Jag försökte slita upp dörren, men den var låst!  I förtvivlan tittade jag mig omkring i hopp om att finna en annan flyktväg. Den dök upp snabbare än vad jag trodde i form av en stege upp på lokets tak.

Mina förföljare kom närmare och jag skyndade mig upp för den rostiga stegen. Jag försökte lossa på den men det gick inte. Vad skulle jag göra nu? Jag kände hur vinden tog tag i min gråa rock och bestämde mig för att dumpa den, men jag hade en plan. Vinden var verkligen besvärlig där uppe och jag lade mig ner på taket för att minska luftmotståndet. Jag var för en gångs skull ganska glad över att jag hade lagt på mig några kilon under året, för då blåste jag inte av lika lätt. Då började det nästan komma tårar ur mina blåa ögon, varför skulle det här hända just mig? Varför behövde jag missa tåget? Jag skulle säkert dö på kuppen. Det kom en ny stark vindpust som blåste av min gråa hatt och mitt gula hår fladdrade snabbt och ryckigt i vinden. Min rock satt i ett hårt sammanbitet grepp i mina nävar när chefen kom upp för stegen, han höll en AK-47:a i händerna och log ondskefullt. Jag blev så förskräckt av synen att jag glömde bort min plan och låg som fastfrusen på taket. Jag tänkte på min släkt och mina vänner hemma i Sverige. De skulle undra vad som hade hänt med mig här i Frankrike. Jag tänkte på min lilla hund där hemma i lägenheten och att den aldrig skulle få se sin husse igen.

Jag tänkte på mitt arbete här som jag ändå säkert inte skulle ha fått. Vad gjorde jag i det här förbannade landet överhuvudtaget? Han närmade sig sakta och jag kom tillbaka till den fruktansvärda verkligheten. backade. Jag reste mig upp och höll rockan framför mig som en sköld samtidigt som jag backade. Min plan var att kasta rocken på honom som ett överraskningsmoment, men nu var det knappast möjligt. Jag tänkte hoppa ner från loket, men det var jag för feg för att göra. Det var bara en sekund jag tittade bakåt för att se så att jag inte gick över kanten, men den sekunden tog chefen väl hand om då han tog några snabba steg framåt och sköt mot mig just då en till stark vindpust kom och stötte till både honom och mig. Jag hade tur, jag levde, men då kände jag en stark smärta i benet och tittade ner. Det rann ned blod från mitt högra knä där jag var träffad och jag märkte att jag inte längre kunde stå på det. Jag vacklade till och föll ned på min högra sida mot kanten samtidigt som fler skott ven över mitt huvud. Marken kom snabbt mot mig, jag slog huvudet i en sten och allt blev mörkt.

Det pep högt i huvudet och jag hörde röster. Jag vaknade upp och tittade runtomkring mig. Det var vita väggar, personer i vita rockar och en massa slangar och instrument. Jag var på ett sjukhus. En sjuksköterska kom fram till mig och hälsade, hon frågade mig vad som hade hänt. Jag var lite förvirrad så mitt svar kom inte direkt, så jag tänkte efter. Jag tänkte, men jag kom inte fram till något svar, jag kom inte ihåg. Jag hade tappat mitt minne!