Den svarta katten

Innan jag gick ut på min dagliga kvällspromenad så hade jag och min fru en kort och orolig diskussion om huruvida det skulle vara smart att gå ut eftersom jag hade glömt nycklarna på bordet föregående kväll. Jag och Ann har varit gifta i femtio år nu och jag har alltid lyssnat på hennes råd och det har gått bra. Men just ikväll gjorde jag det inte. Jag drar handen över min nästan hårlösa hjässa och funderar. Nu har jag två val. Antingen så vänder jag och går samma långa väg tillbaks till lägenheten eller så genar jag över den mörka gränden som är precis till höger om mig. Jag har gått i den där gränden förut en gång, men då var det ljust och mycket folk där. Nu är det inte en enda människa ute.

Det är trångt att gå och husen som tornar upp sig över mig är gamla och ser hotfulla ut. Det regnar nu så jag tar skydd under de smala taken som sticker ut långt där uppe. Fönsterkarmarna är mögliga och de flesta hänger på sned. En droppe faller mitt på mitt huvud och det isar i min kropp.  Det luktar gammalt och regnet faller hårdare nu.

Plötsligt skymtar jag något längre fram. Det ser ut som en lång och smal skugga. Svetten börjar rinna utmed kinderna och mina nackhår reser sig. Hjärtat slår som en bastrumma i kroppen. Jag går vidare och nu öser regnet ned samtidigt som en blixt slår ned i fjärran långt borta. Där var den igen! Den mörka skepnaden ser mycket större och skräckinjagande på närmare håll. Jag kan inte röra mig.

Skuggan kommer närmare och den är över två meter lång och rör sig extremt tyst. Jag börjar tänka på min fru och om hon någonsin skulle få se mig i liv igen.

Hon skulle nog sitta uppe hela natten och vänta på mig fast jag aldrig skulle komma hem.
När det blir ljust senare på dagen skulle polisen hitta min kropp och tro att jag dött av en hjärtinfarkt eller något sådant. Det får inte hända! Jamåste springa eller försvara mig mot denna konstiga varelse som kom allt närmare. Jag uteslöt det första alternativet med en gång.
Mina leder och muskler var allt för utslitna och även om det skulle gått så skulle varelsen hinna ikapp mig ändå. Jag greppade ett gammalt och rostigt balkongräcke som låg på marken någon meter ifrån mina fötter. Skuggan eller varelsen hade stannat cirka 15 meter ifrån mig nu.

Jag mindes tillbaka till när jag var ung och stark, då jag tränade boxning i en liten källare i Enskede gård. De andra ungdomarna brukade reta mig för min stora näsa men det var inget jag brydde mig om. Jag var inte där för kompisarna. Jag var där för sporten.

Jag går med ostadiga ben framåt mot skuggan med balkongräcket i handen. Det känns som att någon har hällt vatten över mina händer så fulla av svett var de. Skuggan tar ett steg. Jag tar ett steg. Vi står och kollar in i varandras ögon(om det nu är ögon jag kollar in i det ser mest ut som hålor). Plötsligt så svingar skuggan sin arm mot mitt huvud och jag duckar och kör balkongräcket rakt in i magen på skuggan. Den ger inte ifrån sig något ljud. Den bara tonar ut sakta men säkert. Sedan är den borta.

Jag fortsätter gå. Snart framme. Nu ser jag en strimma ljus en bit längre fram där jag tänker att gränden är slut. Skönt. Men det är något konstigt med det där ljuset. Det syns ibland och ibland inte. Jag går vidare och nu ser jag det, det ser ut som en gigantisk reptil, en ormliknande varelse. Den slingrar sig fram och lämnar en slemaktig sörja efter sig.

Jag blir helt förlamad i hela kroppen. Jag glömmer bort allt annat som att det regnar och blixtrar. Det är bara jag och ormen nu. Ögonen är stora och röda, de ser hungriga och arga ut. Det enda jag kan få fram är ett kvävt rop på hjälp. Jag ser den ringla fram. Den är nära nu.

Den öppnar sitt gap och jag tänker att nu är min sista stund kommen.

Jag står i korsningen och tänker. Vad kan hända liksom? Jag får världens otur livet ut.

Den risken får jag ta. Jag går rakt fram över där jag såg katten springa.

Ingenting hände. Bra. Jag fortsätter gå med raska steg över de hala gatstenarna. Jag tänker på hur skönt det ska bli när jag kommer in i värmen inne i lägenheten och att få se min fru sitta i soffan och kolla på TV. Att få sätta sig i gungstolen i vardagsrummet med en kopp varmt kaffe. Jag dricker faktiskt väldigt mycket kaffe. Det har kommit med åren. Min fru och mina barn brukar säga att jag har blivit beroende av drycken men jag tycker inte det. Det är bara så gott. Nu är jag fullt fokuserad på att inte halka och slå mig på de hala gatstenarna och att ta mig hem så fort som möjligt. Det prasslar till i busken till höger om mig. Vad var det?

Jag känner vågen av skräck komma tillbaks och gå genom hela kroppen.

Svettdropparna börjar rinna nedför pannan på nytt och benen står helt stilla. Öronen är på fokuserade till max på att höra det där ljudet igen. Där var det igen! Denna gång var det lite längre fram. Långsamt börjar jag backa och vända mig om för att gå tillbaka men då kommer det där djuret eller var det nu var ut från buskarna rakt mot mig. Jag hinner få ut ett litet kvävt rop på hjälp innan det är över mig. Fast det är något som är konstigt. Det som hade anfallit mig börjar slicka på mig istället för att äta på mig. Jag öppnar ögonen och ser att det var ett litet djur. Det var svart också. Då förstår jag och börjar skratta.