Dold sanning

Jag vet att jag var starkare och antagligen även snabbare. Men de var två och jag var chockad. Datumet var den sjuttonde december, det var en måndag och klockan var bara fyra så jag tog genvägen genom skogen. Jag lade knappt märke till dem först, tänkte att de var väl precis som jag på väg hem från skolan. Det var först när de var några meter från mig som jag insåg att något var fel och jag började springa, men då var det redan för sent. Skorna var inte knutna, så de fastande i snön och åkte av fötterna. Innan jag visste ordet av det så var de över mig, två killar, kanske två år yngre än mig. Jag minns att jag skrek åt dem att hålla händerna borta från mig, men det gav bara motsatta effekten. Jag försökte putta bort dem, men all kraft hade lämnat armarna. Plötsligt låg jag i snön på marken och alla mina kläder låg utspridda runt omkring mig. Jag skrek, inte efter hjälp utan av smärta, men ingen hörde. Flera evighetslånga minuter passerade innan jag tillsist blev lämnad kvar i snön med bara smärta till sällskap. Det tog ytterliggare några minuter innan jag lyckades resa mig upp. Med den bultade smärtan där nere tog jag mig hemåt och lovade mig själv att jag aldrig skulle berätta för någon om vad som hänt.
Jag sänker pappret och ser ut över klassen. De stirrar lite förvånat på mig och min lärare berömmer mig för min novell. Jag blickar tillbaka på dem alla där de sitter utan vetskapen om att vad de just hörde var sant. En sanning dold i ett stycke papper och några ord.