Farväl Linus


Elin Huusmann 2014-10-21

I den här artikeln publicerar vi en berättelse skriven av Elin Huusmann i årskurs 7 på Strandskolan. Vi hoppas att ni tycker om den.

Farväl Linus

Mina fötter är tunga, släpar mot den gråa asfalten. För varje steg jag tar, ju större blir klumpen i min mage. Tillslut stannar jag. Jag kramar om buketten i min hand och ser upp på den stora byggnaden. Jag sväljer och granskar den innan jag långsamt går in i den. I korridoren rusar och går sjuksköterskor fram och tillbaka med deras anteckningsblock och bläckpennor som de skriver för fullt med. Korridoren ser dyster och mörk ut, som ett sjukhus brukar vara.
Jag sväljer och börjar gå mot hans rum. Jag minns exakt hur jag skulle hitta dit.
Genom korridoren, första till höger, fram till en läskautomat där jag ska ta vänster, och sedan till rum nitton. Långsamt börjar jag gå vägbeskrivningen jag läste i huvudet och när jag gått ett tag var jag där. Rum nitton. Med min lilla skakande hand öppnade jag dörren långsamt. 


Det var inte kolsvart, men det var mörkt där inne. Det enda som lös upp rummet var en gammal bordslampa som stod på en vit flätad duk. I ett hörn stod datorer som memorerade hans hjärtslag, blodtryck och medvetandet. Men där, bredvid lampan i sängen, där låg han. Linus. Jag la buketten bredvid sängen på golvet innan jag tog en pall och satte mig vid sängkanten. Såg på honom, han och hans bruna fluffiga hår. En tår föll ner för min kind när jag tänkte tillbaka på det han gjort...

{ 1 vecka tidigare }

Lättad blev jag när klockan ringde. Det var fredag och det hade varit sista lektionen.
Det betydde helg, helg med Linus. Jag tog och plockade ihop mina matte böcker och kände hur någon la sina händer för mina ögon.

"Gissa vem!" Sa någon med en fejkad röst. Jag flinade.
"Linus!" Sa jag och tog bort hans händer innan jag tog upp mappen från bordet innan jag vid Linus sida gick mot vårt skåp.

Vi hade delat skåp ända sedan 7:an, inte för att det blev fel eller så, utan bara för att vi var vana att göra allt tillsammans. Det är sånt man har en bästa vän till. Jag såg på när Linus låste upp vårat skåp och hur han tog sina grejer, och sedan var det min tur. Jag bokstavligen slängde in sakerna i skåpet och ryckte ut väskan.

"Wow... Har du bråttom eller?" Flinade Linus sådär skämtsamt som han alltid brukar göra. Det är därför jag gillar honom.
"Ja! Bråttom att ha den bästa helgen någonsin!" Sa jag glatt och stängde skåpet.
"Jaha... Vad ska du göra då?" Sa han och log. Jag knuffade till honom på armen.
"Vi ska ju till Mallorca tillsammans!" Sa jag, och la huvudet på sned.
"Eller har du glömt det med?" 
Linus flinade sött innan han höll upp dörren för henne.
"Damen först!" Sa han och log, det där leendet som fick mig att smälta.
"Haha tack!" Sa jag och gick ut. Började gå mot busshållplatsen som vanligt. Det blev tyst och en bit innan övergångsstället sa Linus
"Sofia, jag måste säga en sak!"
"Vadå?" Sa jag och såg ner i marken.
"Jag älskar... AKTA!!" Skrek han plötsligt och jag kände hur jag knuffades av gatan till andra sidan. Jag ramlade ner på asfalten och blundade. Sekunden därpå hörde jag en smäll. Skrämt såg jag upp och såg Linus livlös på gatan framför en bil som stannat. Snabbt rusade jag fram.
"Linus?! LINUS!" Skrek jag och skakade honom inget svar. Jag såg mot tjejen som styrt bilen och stannat, hon pratade i telefonen, förmodligen med 112. Snabbt såg jag ner på Linus.

{Nutid}

Jag minns varje detalj. Och nu låg han där, framför mig i en djup koma. Jag hade inte gått hit förs en nu... Det var inte rättvist, han är den som sist av alla som förtjänade detta. Jag skulle blivit påkörd för jag var klumpig. Men ändå offrade han sitt liv för mig, och jag anade det värsta. Jag svalde hört.

"Kära Linus..." Sa jag till en början och tog hans hand. Jag hörde hur datorn pep snabbare, jag släppte hans hand och datorn pep långsamt igen. Jag suckade.

"Jag vet att vi varit bästisar sen dagis... Och vi lovade varandra att inte hålla något hemligt... Men jag höll en sak hemligt.... Och det tror jag du gjorde också..." Sa jag med gråten i halsen.
"Du tänkte säga att du älskar mig.... Eller hur?.. Innan du.." Sa jag som om jag väntade på svar.
"Jag älskar dig med... Sa jag, med skakande röst.
"Jag ville att du skulle veta det..." Jag tog hans hand.
"Farväl Linus", sa jag innan jag reste mig och gick mot dörren. När jag ska stänga dörren hörs ett långt pip från datorn.

"Farväl Linus", upprepar jag, innan jag stänger dörren bakom mig.

Kommentera Tipsa en vn Skriv ut




Kommentarer
1. Tummen upp Nomi Jacobsson 2014-10-23


Strandaren
Ansvarig utgivare:   Jonas Åhlund
Webmaster:   Jonas Åhlund
Redaktion:   Ella, Erik, Edvin, Victoria, Emilia, Ebba, Nova, Alba, Harriet, Stella, Lea, Elisia, Linn, Vera, Lova-Li, Lykke, Jonatan