Förföljd

Han var framme och skulle precis slå in portkoden då Han kollade sig bakom axeln och såg någon där. Ryan kände att han hade sätt honom förut men visste inte var. Han såg så annorlunda ut men ändå så bekant när han gick där med sitt stora vita leende och sitt bakåtkammade hår. Ryan såg hur han försökte undvika bilarnas stänkande från vattenpölarna. Utan att tänka började Ryan gå efter honom utan att veta varför men han kände att det var rätt.

Markus kände hur det började vibrera i fickan och tog upp telefonen.

”Hej”

”Hej älskling, jo jag undrade när du skulle komma hem. Håller på att laga lasagne med barnen.”

”Kommer alldeles strax ska bara packa ihop mina saker på kontoret.”

”Okej, hej då vi ses.”

Markus plockade ihop sina saker på skrivbordet.  Han kände en klump i halsen när han kom och tänka på att mordet som hade ägt rum i närheten, men han lämnade tanken bakom sig och tog på sig sin svarta kappa och sina bruna kängor som han hade köpt häromdagen. Markus kammade bak håret en extra gång innan han gick ut i den kalla vinterkvällen. Han gick ut från porten och stänge dörren med en lugn rörelse. Markus hann knappt komma ut innan bilarna började stänka vatten på honom. Varför körde bilarna så fort så att smutsigt vatten sprutade upp på honom? Det fick man inte göra hade han lärt sig på körskolan. Han började gå hemåt och kände den ljuvliga doften från pepparkakor uppifrån lägenheterna. Folk hade redan börjat ställa ut sina adventsljusstakar och hängt upp sina julstjärnor. Det spreds ett leende över honom när han tänkte på den goda lasagnen de hade gjort hemma. Markus gick med raska steg hem. Det var någon som hade gått efter Markus sen porten till kontoret men han tänkte att det inte var någon fara det var säkert bara någon i området.  Markus kollade bakom axeln igen och han var ensam på grusgången, Markus kände sig lättad.

Ryan gick bakom en buske för att inte vara allt för misstänksam. Han såg hur Markus kollade bakom axeln ännu en gång. Men denna gång utan att se han. Han gick fram ur busken och fortsatte följa efter Markus med sina misstänksamma steg. Ryan gick förbi en lekplats och fick tillbaka sina barndomsminnen. Lekplatsen liknade den på Björkbacksskolan. Ryan kände hur tårarna ville komma fram. Han fick fram minnen när Markus och det andra hade mobbat och misshandlat honom på dagis. Men han kämpade för att hålla inne tårarna. Starka personer gråter inte, tänkte Ryan. Markus gick nu mot ett hus, troligen hans, tänkte Ryan. Lamporna lyste hemtrevligt från de vita fönstrena och man kunde känna doften av mat inifrån. Ryan fick saliv i munnen och hans mage började kurra.

Markus öppnade dörren och genast kom barnen springande mot honom. Han tog upp barnen i famnen och ett stort leende spreds över hans läppar. Han tog av sig sin svarta kappa och gick in i köket där Maria stod och lagade mat. Han hann knappt säga hej till henne innan telefonen ringde. Motvilligt tog han upp den och svarade

”hej det är Markus”

”Hej jag undrade om du kunde komma och besikta mitt hus idag? Det ligger på Jakobsbergsgatan 45”

”Ja, absolut har du pratat med någon innan och fått klartecken”

”Ja, jag pratade med din chef igår kväll, och han sa att det gick bra”

”Okej kommer om drygt en halvtimma”

Vem var det frågade Maria. Ehmm jo det är så att jag inte kan äta med er ikväll. Varför? Jag måste iväg och besikta ett hus men kommer snart den tar max en timme. Huset ligger bara några hundra meter härifrån, sa Markus med en klump i halsen. Maria vände sig om och svarade inte. Varför ska han alltid förstöra våra middagar? Vi som hade gjort en så fin middag, tänkte maria. Markus gick tillbaka till hallen och satte på sina ytterkläder och smällde igen ytterdörren hårt. Markus gick längs den smala grusgången där lamporna lyste upp den mörka vinterkvällen som ett pärlband. Han hörde steg bakom sig och kollade snabbt bakom axeln. Han fick en chock det var ju han som han hade sätt gå bakom förut också. Men han tänkte att det inte var någon fara och började gå igen. Till höger om den smala gången låg huset. Det såg gammalt ut. Fönsterramarna hade börjat rosta och staketet hade gått sönder. Han öppnade den rostiga grinden som gnisslade förfärligt. Det var en stengång till den bruna gamla dörren. Markus knackad på med bestämda slag. Ingen öppnade. Han knackade på ännu en gång men inget hördes inom huset. Han kände på det rostiga handtaget och drog ner det. Det var öppet och Markus tog ett försiktigt steg in på det kalla stengolvet.

”Hallå, är någon där?” Ropade han med en hög röst men fick inget svar, han försökte igen med ännu högre röst. Inge svar. Han tog av sig skorna och borstade noggrant av smutsen som fastnat på undersidan av sulan och gick in i huset.