Robinsonaden Kall helikopter

Kall helikopter

Den puderlätta snön yrde upp från den frusna marken när vindbyarna drog förbi. Solens strålar for över de enorma isbergens toppar och dess extrema skuggor bredde ut sig nedanför. Trots att allt verkade som vanligt, var det ändå något som störde fridfullheten i det iskalla landskapet på Nordpolen. En kraschad helikopter hade gjort stora repor i det tjocka lagret av is och låg en aning på sniskan. Hopkrupen en bit därifrån låg en flicka med mörkbrunt svallande hår, upptagen med en uppgiven och panikslagen gråt. Emellanåt slog hon febrilt de vantklädda nävarna i marken av sorg och frustration. Med ännu en stark vindby fördes hennes viskningar:
" Jag kommer att dö, jag kommer att dö."

Evy blundade för att slippa se skenet från den klarvita snön som reflekterades av solljuset. Hennes andedräkt bolmade ur munnen på henne och lungorna värkte av kylan. Minusgraderna slet hårt i skinnet. Helikoptern låg där bakom Evy, det gick inte att undkomma hur mycket hon än försökte låtsas. Hennes expeditionskollegor Paul, Konrad och Clara var döda, hur mycket Evy än tvingade sig själv att glömma. Hon mindes hur de tidigt på morgonen hade packat utrustning och vapen för att ta helikoptern och söka efter isbjörn. Tidigt på morgonen lämnade de baslägret, upprymda för vad de kanske skulle få se under dagarna som de skulle vara borta. Expeditionens andra medlemmar hade varit för morgontrötta för att följa med och därmed beslutit att fortsätta forskningen från lägret. Åtta timmars färd hanns med innan helikoptern började skaka och en unken doft av gas och rök spred sig. Plötsligt hade Paul tappat kontrollen över helikoptern och då fört med sig sina passagerare rakt ner i Nordpolens frusna gap. Evy var den enda av dem som klarade sig, men utan förmåga att hämta hjälp eftersom de hade begivit sig över åttio mil ifrån den enda hjälp som fanns.
•- Evy?
Hon satte sig käpprakt upp. Hade hon börjat höra röster utöver sorgen och paniken som höll henne i ett hårt grepp? Var det hennes skyddsängel som ville ha tack för änglavakten vid kraschen?
•- Evy, snälla, var är du?
Evy lyfte en aning på sin tjocka mössa så att det skulle bli lättare att höra varifrån rösten kom. Den lät dov, ungefär som att den talande satt i en stor låda. Utan förvarning bröt ett fruktansvärt vrål ut. Ett vrål som trängde sig längre in i ryggmärgen än den arktiska kylan.
•- Clara, är det du som tjuter? skrek Evy hysteriskt ut i luften.
•- Kom och hjälp mig, Evy, vädjade den dova rösten som blivit hes efter skriket.
Evy var inne i helikoptern på ett par sekunder. Hon blev förvånad över att hon var så stadig på benen efter chocken och såg ut över röran som den våldsamma kraschen hade ställt till med.
•- Här är jag, sade rösten matt och höjde en slapp hand i vädret.
I ett hörn av helikoptern låg Clara. Hennes ansikte med de fina dragen var fullt av blåmärken och det blonda håret trassligt. Den andra armen låg i en onormal vinkel, fastklämd under två av passagerarsätena, och hennes bruna ögon var fyllda med tillbakahållna tårar. Evy struntade i att behärska sig och hålla tillbaka sina egna. Lät dem istället strömma på nytt så att de stänkte ner Claras röda täckbyxor och vindjacka. Hon slängde sig ner på helikopterns golv för att få loss Claras brutna arm. Det var lättare tänkt än gjort, men med Evys envishet kunde hon till slut frigöra den. Tydligt var det att hon kände en fruktansvärd smärta i armen, genom de plågade grimaserna och kvidandena. Evy slet upp knutarna på sin halsduk, drog upp dragkedjan så långt att jackans krage täckte halva ansiktet och böjde sig över den skadade Clara.
- Min hals är så torr, klagade hon när Evy var i full färd med att försiktigt linda halsduken som ett stöd för den brutna armen.
- Jag ska hämta vatten åt dig, sade Evy och knöt ihop ändarna runt Claras nacke.
Hon spejade efter de fyra tvålitersflaskorna som de haft med sig. Vad Evy kunde minnas hade de stått bredvid trälådan med provianten innan avfärden, men hade med all säkerhet rullat iväg åt olika håll när de störtade. Till slut fann hon tre av flaskorna liggandes mellan två trälårar. Lättnaden över att ha hittat vattnet tog överhand, men utbyttes senare mot skräck. Locken hade åkt av och flaskorna var totalt tomma. Den sista flaskan var spårlöst försvunnen.
Evy blickade ut genom helikopterns utgång där ett oändligt land av is och snö bredde ut sig. Hon var tvungen att komma på ett sätt att skaffa vatten, om inte båda två skulle dö av vätskebrist. Det var Evy som var starkast nu.

Skymningen smög sig över Nordpolen som en mörk dimma. Snart skulle både helikoptern och det sista dagsljuset bli uppslukat och det skulle bli omöjligt för Evy att hälla upp den rykande drycken. Snön låg och puttrade i spritköket och hade för länge sedan smält ner till vatten. Evy hade måttat T-sprit i ett litet lock och genast börjat oroa sig för hur länge den skulle räcka. Det fanns två tredjedelar kvar i flaskan och två enstaka tändsticksaskar. Inget fick gå snett. Ingen tändsticka fick gå av och inga droppar av T-spriten fick skvimpa ut. Varken Clara eller Evy visste annars hur de skulle överleva.
•- Äntligen, log Clara när Evy förde muggen med den uppvärmda snön mot hennes stelfrusna läppar.
Hon log saligt efter några klunkar. Även Evy fyllde en mugg och sörplade det varma vattnet. Det kändes som om hela magen tinade upp. Hon lutade huvudet mot helikopterväggen för att tänka.
•- Du vet att det inte finns några andra här än vi, Evy, sade Clara som kände igen den fundersamma minen i hennes ansikte.
•- Man kan aldrig veta! sade Evy med de mörkblå ögonen lysande av hopp.
Följande minuter var de båda upptagna med tystnaden. Vattnet hade börjat svalna innan de båda fick lust att prata med varandra igen.
•- Jag skulle bara vara borta i några timmar, försäkrade Evy och förde handen till ansiktet för att ta bort några hårstrån som fastnat i mungipan, du kommer att vara extremt tacksam när jag kommer tillbaka med någon som kan hjälpa oss hem.
Clara satte bestämt ner den urdruckna muggen och lade sig demonstrativt på sidan med den skadade armens armbåge mot golvet för att sova. Det var ingen tvekan om vad hon tyckte om saken. Utanför hade natten slagit läger på allvar och stora stjärnor lyste på den svarta himlen som små läslampor. Tunga andetag från Claras hörn hade redan börjat höras.
•- Jag har bestämt mig, sade Evy lågt utan någon som lyssnade.

Nästa morgon värkte magarna av hunger och tunga moln hängde som tjock bomull på himlen.
Clara vände sig oroligt på golvet och vaknade av en hög duns. Genom en glipa mellan de tunga ögonlocken såg hon Evy. Hon verkade ha bråttom, svor lågt för sig själv och plockade upp det som varit orsaken till ljudet som väckt henne - ett gevär. Ilskan började koka som snön i spritköket när Clara förstod vad som stod på.
•- Hade du tänkt smita iväg när jag sov? röt Clara upprört.
Besvikelsen och förvåningen fick henne att öppna de grumliga ögonen helt. Evys suddiga kontur såg ut att ha drabbats av dåligt samvete. Den dåliga stämningen låg kvar från gårdagen och blev nu ännu värre.
•- Om jag hade väckt dig...började Evy med låg röst.
•- Evy, lyssna på mig, du kommer att gå vilse och dö! skrek Clara det starkaste hon kunde förmå sig att skrika.
Rösten var hes och skrovlig av morgontrötthet och kall luft.
•- ...då hade du bara försökt stoppa mig, fortsatte Evy förebrående utan att lyssna, precis som du gör nu. Jag gör det här för vårt eget bästa, Clara.
Tankarna som virvlat i skallen på Evy strax efter kraschen om att hon var helt hjälplös och ensam verkade vara som bortblåsta. Antagligen hade hon varit tvungen att börja tro på det osanna för att inte ge upp.
•- Är det bästa att inte hålla ihop? frågade Clara skarpt och hävde sig upp i sittande ställning trots smärtan i armen, hade lust att kasta sig på mage och ta tag i Evys grova vinterskor.
Gråten tryckte hårt som sten i halsen på henne och blicken sökte sig till helikopterns fönster. Upptäckten av de grå molnen som innehöll ett obehagligt snöoväder och tanken på att Evy skulle hamna mitt i det om hon gav sig iväg, gjorde henne bara ännu argare.
•- Innan du kommer med fler invändningar, sade Evy nonchalant och tog sats för att öppna den tröga dörren till helikoptern, tänker jag försvinna härifrån.
Clara lät det ske. Evy rättade till ryggsäcken, slängde geväret över axeln och försvann. Den väldiga kylan stack och sved i näsborrarna. Clara böjde huvudet bakåt för att se sin vän i hastig takt börja sin vandring över isen. Plötsligt hörde hon ett skott avfyras. Ett till, ett till och ännu ett till. Ljuden av de fyra skotten blev ännu högre på grund av att Evy inte hade brytt sig om att stänga dörren till helikoptern när hon gick. För en sekund trodde Clara att Evy hade varit klantig och skjutit med geväret av misstag, men det skulle visa sig att det var värre än så... Hon tog panikslaget stöd med sin friska arm mot väggen och ställde sig vingligt upp. Stapplandes tog hon sig fram bland röran i helikoptern som om hon gick inuti en labyrint. Med ett kraftigt kliv över en tunna ställde hon sig i helikopterns dörröppning. Ett tiotal meter bort såg Clara en darrande Evy stå siktandes med geväret.
- Kom inte ut, Clara! Gå in i helikoptern igen! vrålade Evy hysteriskt.
Clara tog några små steg ut på marken. En enorm isbjörn, lika vit som snön, lunkade avvaktande några meter ifrån. Hon vacklade till av skräcken och såg isbjörnen öppna sitt stora gap när den fick syn på henne. Bestens ögon glimmade av otålighet och hunger när den började röra sig mot henne. Clara kunde inte hålla inne det hjärtskärrande skriket som kom ur hennes mun när djuret höjde sina extremt stora tassar i vädret. Hon backade chockat bakåt, blundade hårt och såg en femte gevärskula komma farandes genom luften. Isbjörnen föll död till marken efter några långa ögonblick. Djurets tyngd gjorde att all lätt snö yrde upp från marken som florsocker. Claras ben vek sig och hon vågade inte titta trots att faran var över. Hon blundade fortfarande när Evy slängde ifrån sig ryggsäck och gevär för att rusa fram till henne.
- Du får inte lämna mig här bland alla odjur ensam, Evy! Lova att du stannar hos mig!
tjöt Clara både desperat, förbannat, tacksamt och lyckligt på samma gång.
De båda vännerna omfamnade varandra. Stora snöflingor började sakta dala. Den grå himlen blev vitprickig av flingorna som föll tätare och tätare.
- Förlåt mig, vädjade Evy ångerfullt och svalde hårt.
Tyvärr gick inte skammen över att nästan ha lämnat Clara åt döden att svälja ner. Nordpolen lät sig täckas av nysnön och allt blev åter tyst.

Evy gick omkring och rotade irriterat av hunger bland bråten i helikoptern. I två dygn hade de nu levt på varmvatten, men däremot inte ätit den minsta lilla matbit. Kroppen började säga ifrån och blev svagare för varje timma som gick. Det dåliga samvetet tärde på Evy och hon skulle snart inte orka ha kvar drivkraften utan mat.
- Jag skulle kunna äta grus! sade Evy förargad och sparkade till en metalltunna.
Clara hoppade till av utbrottet från sin plats vid instrumentbrädan. Det höga ljudet som följde efter sparken vibrerade i öronen. Det var samma tunna som Clara hade klivit över innan isbjörnsattacken.
- Titta, Evy! utropade Clara häpet, pekade med fingret och skrek till av det onda som
på nytt spred sig i hennes arm.
Man kunde skymta något galet glimmer i Evys ögon när hon tittade på den plats som Clara pekade på. Utan att Evy hade märkt det hade små påsar ramlat ur tunnan. De var röda med ett svagt rutmönster och låg huller om buller på golvet. En bekant doft av kryddor spred sig i helikoptern och Evy gick ner på knä för att känna om påsarna inte bara var en önskedröm.
- Är det vad jag tror att det är? frågade Clara och bet oroligt i tummen på vanten.
Evy tog ett par av påsarna i händerna och bar fram dem till Clara med ett brett leende. Hon var så glad att skratt inte räckte till.
- Vi har hittat mat, Evy! skrek Clara vid åsynen av dem och slet upp en påse med
tänderna för att få en ännu friskare doft av nudlar och champinjon.
- Det finns så mycket nudelsoppa och torkad frukt att vi kommer storkna! sade Evy
och lät påsarna sippra mellan fingrarna som sand.
Evy tände spritköket med en tändsticka och ställde tillbaka T-spriten i en låda när hon måttat upp den i en kork. Clara pratade på som en kvarn om vilken tur det var att snålhet inte varit den första prioriteten under expeditionen. När hon började sjunga var Evy, däremot, tvungen att säga ifrån på skarpen. Clara tystnade och nöjde sig med att nynna undertiden som Evy gick ut för att hämta snö. Det var först när hon började ösa upp soppa i muggarna som Clara tystnade helt. Evy såg hur hänfört hennes kollega tog emot maten och tuggade på nudlarna som om hon aldrig sett mat förut. Det var första gången på länge som de inte bara behövde dricka sig mätta.

Tio dagar av smärtsam hemlängtan rann iväg och temperaturen sjönk flera grader varje dag. Trots att Evy och Clara hade hundratals lager kläder på sig verkade huden ändå knottra sig av kyla. Snöfallet ville aldrig avta och flera gånger om dagen var Evy tvungen att gå ut och skyffla bort snön framför helikopterns ingång för att de inte skulle bli insnöade. På natten vaknade Evy av att hon skakade så mycket att hon inte kunde ligga still. Av någon anledning gjorde det fruktansvärt ont i stortån. Hon kröp på golvet fram till Clara som låg och snarkade högljutt. Hon trevade med handen efter ficklampan. Även om Evy inte såg det med egna ögon var hennes andedräkt kompaktare än någonsin. Clara snodde runt, mumlade något ohörbart och letade yrvaket med blicken efter Evy.
- Jag har så ont i stortån, klagade Evy och tårar började rinna nerför kinderna.
Clara fattade tag om ficklampan som hon råkat somna med i sin hand och tände den. Evy drog av sig kängan och den tjocka yllestrumpan. Den bara foten fick nästan en chock av de iskalla minusgraderna. Stortån dunkade och mer och mer av känseln i den började försvinna.
- Jösses, Evy, din stortå är ju nästan svart! utropade Clara förfärat innan Evy själv
hann reagera.
Hon blev för rädd för att skrika. Istället lystes hela helikoptern upp av en bred ljusstrimma som snabbt for över väggen. Ett brummande ljud av flera motorer hördes dovt utifrån. Clara och Evy gav varandra varsina panikslagna blickar och fick sina hjärtan i halsgropen när de hörde människoröster. Clara stödde den uppskärrade Evy när de tillsammans snubblade fram till fönstret i mörkret. De trodde det värsta, både rymdvarelser och stridslystna pirater på skidor, innan de vågade möta den otroliga synen som de varje dag gått omkring och hoppats på att få se.
- Jag kan inte tro mina ögon, viskade Clara.
- Vi är räddade, viskade Evy.

Tre helikoptrar stod parkerade en bit ifrån deras egna kraschade. Lampor lyste och kastade sitt starka sken över den djupa snön. Fler än tolv man var på väg mot helikoptern varav fyra hjälptes åt att bära på ett par bårar. Det dröjde inte länge förrän ingången till helikoptern bröts upp och två storväxta karlar, en med skägg och en utan, klev in. Resten av folkhopen stod huttrandes en bit ifrån och tittade över varandras axlar för att se vilka de kommit för att rädda.
- Ni har en väldans tur, mina damer, sade mannen med skägg och svepte med blicken
över röran i helikoptern.
- Om vi inte sett ficklampsskenet hade vi missat er, förklarade en kvinna i kortklippt
hår som raskt steg in efter de andra två.
Hon signalerade åt tre av personerna ur gruppen att också komma in i helikoptern. Försiktigt bar de upp Clara och Evy på varsin bår. Underlaget var oerhört mjukt och lyxigt, om de jämförde med det hårda golvet som de sovit på under nästan två veckors tid.
- Vilka är de där? frågade kvinnan uppjagat och pekade på några skepnader som låg
utslagna över passagerarsätena.
Det var först nu i dunklet som Evy lade märke till dem - Konrad och Paul. Evy hade varit så upptagen med sin och Claras överlevnad att hon inte hade noterat sina andra kollegor som nu bara bestod av döda kroppar. Evy och Clara bars ut på bårarna och färdades några meter under en lika klar stjärnhimmel som de hade skådat första natten efter kraschen. Evy lyfte på huvudet för att försöka få en sista skymt av sina kollegor som lämnat jordelivet, men innan hon visste ordet av var hon och Clara inforslade i en av helikoptrarna. Hon ville streta emot, hade bestämt sig för att aldrig mer färdas med helikopter, men var för lättad och tacksam för att bråka. Paul och Konrad fanns där bakom henne. Vetskapen om att de hade sluppit uppleva det som de själva hade fått gå igenom var det första som riktigt värmde Evy på länge. Genom den öppna dörren såg Evy och Clara de små läslamporna blinka tröstande från sin nattsvarta himmel. Man kunde nästan höra deras viskningar:"Ni är räddade, ni är räddade"Den puderlätta snön yrde upp från den frusna marken när vindbyarna drog förbi. Solens strålar for över de enorma isbergens toppar och dess extrema skuggor bredde ut sig nedanför. Trots att allt verkade som vanligt, var det ändå något som störde fridfullheten i det iskalla landskapet på Nordpolen. En kraschad helikopter hade gjort stora repor i det tjocka lagret av is och låg en aning på sniskan. Hopkrupen en bit därifrån låg en flicka med mörkbrunt svallande hår, upptagen med en uppgiven och panikslagen gråt. Emellanåt slog hon febrilt de vantklädda nävarna i marken av sorg och frustration. Med ännu en stark vindby fördes hennes viskningar:
" Jag kommer att dö, jag kommer att dö."

Evy blundade för att slippa se skenet från den klarvita snön som reflekterades av solljuset. Hennes andedräkt bolmade ur munnen på henne och lungorna värkte av kylan. Minusgraderna slet hårt i skinnet. Helikoptern låg där bakom Evy, det gick inte att undkomma hur mycket hon än försökte låtsas. Hennes expeditionskollegor Paul, Konrad och Clara var döda, hur mycket Evy än tvingade sig själv att glömma. Hon mindes hur de tidigt på morgonen hade packat utrustning och vapen för att ta helikoptern och söka efter isbjörn. Tidigt på morgonen lämnade de baslägret, upprymda för vad de kanske skulle få se under dagarna som de skulle vara borta. Expeditionens andra medlemmar hade varit för morgontrötta för att följa med och därmed beslutit att fortsätta forskningen från lägret. Åtta timmars färd hanns med innan helikoptern började skaka och en unken doft av gas och rök spred sig. Plötsligt hade Paul tappat kontrollen över helikoptern och då fört med sig sina passagerare rakt ner i Nordpolens frusna gap. Evy var den enda av dem som klarade sig, men utan förmåga att hämta hjälp eftersom de hade begivit sig över åttio mil ifrån den enda hjälp som fanns.
•- Evy?
Hon satte sig käpprakt upp. Hade hon börjat höra röster utöver sorgen och paniken som höll henne i ett hårt grepp? Var det hennes skyddsängel som ville ha tack för änglavakten vid kraschen?
•- Evy, snälla, var är du?
Evy lyfte en aning på sin tjocka mössa så att det skulle bli lättare att höra varifrån rösten kom. Den lät dov, ungefär som att den talande satt i en stor låda. Utan förvarning bröt ett fruktansvärt vrål ut. Ett vrål som trängde sig längre in i ryggmärgen än den arktiska kylan.
•- Clara, är det du som tjuter? skrek Evy hysteriskt ut i luften.
•- Kom och hjälp mig, Evy, vädjade den dova rösten som blivit hes efter skriket.
Evy var inne i helikoptern på ett par sekunder. Hon blev förvånad över att hon var så stadig på benen efter chocken och såg ut över röran som den våldsamma kraschen hade ställt till med.
•- Här är jag, sade rösten matt och höjde en slapp hand i vädret.
I ett hörn av helikoptern låg Clara. Hennes ansikte med de fina dragen var fullt av blåmärken och det blonda håret trassligt. Den andra armen låg i en onormal vinkel, fastklämd under två av passagerarsätena, och hennes bruna ögon var fyllda med tillbakahållna tårar. Evy struntade i att behärska sig och hålla tillbaka sina egna. Lät dem istället strömma på nytt så att de stänkte ner Claras röda täckbyxor och vindjacka. Hon slängde sig ner på helikopterns golv för att få loss Claras brutna arm. Det var lättare tänkt än gjort, men med Evys envishet kunde hon till slut frigöra den. Tydligt var det att hon kände en fruktansvärd smärta i armen, genom de plågade grimaserna och kvidandena. Evy slet upp knutarna på sin halsduk, drog upp dragkedjan så långt att jackans krage täckte halva ansiktet och böjde sig över den skadade Clara.
- Min hals är så torr, klagade hon när Evy var i full färd med att försiktigt linda halsduken som ett stöd för den brutna armen.
- Jag ska hämta vatten åt dig, sade Evy och knöt ihop ändarna runt Claras nacke.
Hon spejade efter de fyra tvålitersflaskorna som de haft med sig. Vad Evy kunde minnas hade de stått bredvid trälådan med provianten innan avfärden, men hade med all säkerhet rullat iväg åt olika håll när de störtade. Till slut fann hon tre av flaskorna liggandes mellan två trälårar. Lättnaden över att ha hittat vattnet tog överhand, men utbyttes senare mot skräck. Locken hade åkt av och flaskorna var totalt tomma. Den sista flaskan var spårlöst försvunnen.
Evy blickade ut genom helikopterns utgång där ett oändligt land av is och snö bredde ut sig. Hon var tvungen att komma på ett sätt att skaffa vatten, om inte båda två skulle dö av vätskebrist. Det var Evy som var starkast nu.

Skymningen smög sig över Nordpolen som en mörk dimma. Snart skulle både helikoptern och det sista dagsljuset bli uppslukat och det skulle bli omöjligt för Evy att hälla upp den rykande drycken. Snön låg och puttrade i spritköket och hade för länge sedan smält ner till vatten. Evy hade måttat T-sprit i ett litet lock och genast börjat oroa sig för hur länge den skulle räcka. Det fanns två tredjedelar kvar i flaskan och två enstaka tändsticksaskar. Inget fick gå snett. Ingen tändsticka fick gå av och inga droppar av T-spriten fick skvimpa ut. Varken Clara eller Evy visste annars hur de skulle överleva.
•- Äntligen, log Clara när Evy förde muggen med den uppvärmda snön mot hennes stelfrusna läppar.
Hon log saligt efter några klunkar. Även Evy fyllde en mugg och sörplade det varma vattnet. Det kändes som om hela magen tinade upp. Hon lutade huvudet mot helikopterväggen för att tänka.
•- Du vet att det inte finns några andra här än vi, Evy, sade Clara som kände igen den fundersamma minen i hennes ansikte.
•- Man kan aldrig veta! sade Evy med de mörkblå ögonen lysande av hopp.
Följande minuter var de båda upptagna med tystnaden. Vattnet hade börjat svalna innan de båda fick lust att prata med varandra igen.
•- Jag skulle bara vara borta i några timmar, försäkrade Evy och förde handen till ansiktet för att ta bort några hårstrån som fastnat i mungipan, du kommer att vara extremt tacksam när jag kommer tillbaka med någon som kan hjälpa oss hem.
Clara satte bestämt ner den urdruckna muggen och lade sig demonstrativt på sidan med den skadade armens armbåge mot golvet för att sova. Det var ingen tvekan om vad hon tyckte om saken. Utanför hade natten slagit läger på allvar och stora stjärnor lyste på den svarta himlen som små läslampor. Tunga andetag från Claras hörn hade redan börjat höras.
•- Jag har bestämt mig, sade Evy lågt utan någon som lyssnade.

Nästa morgon värkte magarna av hunger och tunga moln hängde som tjock bomull på himlen.
Clara vände sig oroligt på golvet och vaknade av en hög duns. Genom en glipa mellan de tunga ögonlocken såg hon Evy. Hon verkade ha bråttom, svor lågt för sig själv och plockade upp det som varit orsaken till ljudet som väckt henne - ett gevär. Ilskan började koka som snön i spritköket när Clara förstod vad som stod på.
•- Hade du tänkt smita iväg när jag sov? röt Clara upprört.
Besvikelsen och förvåningen fick henne att öppna de grumliga ögonen helt. Evys suddiga kontur såg ut att ha drabbats av dåligt samvete. Den dåliga stämningen låg kvar från gårdagen och blev nu ännu värre.
•- Om jag hade väckt dig...började Evy med låg röst.
•- Evy, lyssna på mig, du kommer att gå vilse och dö! skrek Clara det starkaste hon kunde förmå sig att skrika.
Rösten var hes och skrovlig av morgontrötthet och kall luft.
•- ...då hade du bara försökt stoppa mig, fortsatte Evy förebrående utan att lyssna, precis som du gör nu. Jag gör det här för vårt eget bästa, Clara.
Tankarna som virvlat i skallen på Evy strax efter kraschen om att hon var helt hjälplös och ensam verkade vara som bortblåsta. Antagligen hade hon varit tvungen att börja tro på det osanna för att inte ge upp.
•- Är det bästa att inte hålla ihop? frågade Clara skarpt och hävde sig upp i sittande ställning trots smärtan i armen, hade lust att kasta sig på mage och ta tag i Evys grova vinterskor.
Gråten tryckte hårt som sten i halsen på henne och blicken sökte sig till helikopterns fönster. Upptäckten av de grå molnen som innehöll ett obehagligt snöoväder och tanken på att Evy skulle hamna mitt i det om hon gav sig iväg, gjorde henne bara ännu argare.
•- Innan du kommer med fler invändningar, sade Evy nonchalant och tog sats för att öppna den tröga dörren till helikoptern, tänker jag försvinna härifrån.
Clara lät det ske. Evy rättade till ryggsäcken, slängde geväret över axeln och försvann. Den väldiga kylan stack och sved i näsborrarna. Clara böjde huvudet bakåt för att se sin vän i hastig takt börja sin vandring över isen. Plötsligt hörde hon ett skott avfyras. Ett till, ett till och ännu ett till. Ljuden av de fyra skotten blev ännu högre på grund av att Evy inte hade brytt sig om att stänga dörren till helikoptern när hon gick. För en sekund trodde Clara att Evy hade varit klantig och skjutit med geväret av misstag, men det skulle visa sig att det var värre än så... Hon tog panikslaget stöd med sin friska arm mot väggen och ställde sig vingligt upp. Stapplandes tog hon sig fram bland röran i helikoptern som om hon gick inuti en labyrint. Med ett kraftigt kliv över en tunna ställde hon sig i helikopterns dörröppning. Ett tiotal meter bort såg Clara en darrande Evy stå siktandes med geväret.
- Kom inte ut, Clara! Gå in i helikoptern igen! vrålade Evy hysteriskt.
Clara tog några små steg ut på marken. En enorm isbjörn, lika vit som snön, lunkade avvaktande några meter ifrån. Hon vacklade till av skräcken och såg isbjörnen öppna sitt stora gap när den fick syn på henne. Bestens ögon glimmade av otålighet och hunger när den började röra sig mot henne. Clara kunde inte hålla inne det hjärtskärrande skriket som kom ur hennes mun när djuret höjde sina extremt stora tassar i vädret. Hon backade chockat bakåt, blundade hårt och såg en femte gevärskula komma farandes genom luften. Isbjörnen föll död till marken efter några långa ögonblick. Djurets tyngd gjorde att all lätt snö yrde upp från marken som florsocker. Claras ben vek sig och hon vågade inte titta trots att faran var över. Hon blundade fortfarande när Evy slängde ifrån sig ryggsäck och gevär för att rusa fram till henne.
- Du får inte lämna mig här bland alla odjur ensam, Evy! Lova att du stannar hos mig!
tjöt Clara både desperat, förbannat, tacksamt och lyckligt på samma gång.
De båda vännerna omfamnade varandra. Stora snöflingor började sakta dala. Den grå himlen blev vitprickig av flingorna som föll tätare och tätare.
- Förlåt mig, vädjade Evy ångerfullt och svalde hårt.
Tyvärr gick inte skammen över att nästan ha lämnat Clara åt döden att svälja ner. Nordpolen lät sig täckas av nysnön och allt blev åter tyst.

Evy gick omkring och rotade irriterat av hunger bland bråten i helikoptern. I två dygn hade de nu levt på varmvatten, men däremot inte ätit den minsta lilla matbit. Kroppen började säga ifrån och blev svagare för varje timma som gick. Det dåliga samvetet tärde på Evy och hon skulle snart inte orka ha kvar drivkraften utan mat.
- Jag skulle kunna äta grus! sade Evy förargad och sparkade till en metalltunna.
Clara hoppade till av utbrottet från sin plats vid instrumentbrädan. Det höga ljudet som följde efter sparken vibrerade i öronen. Det var samma tunna som Clara hade klivit över innan isbjörnsattacken.
- Titta, Evy! utropade Clara häpet, pekade med fingret och skrek till av det onda som
på nytt spred sig i hennes arm.
Man kunde skymta något galet glimmer i Evys ögon när hon tittade på den plats som Clara pekade på. Utan att Evy hade märkt det hade små påsar ramlat ur tunnan. De var röda med ett svagt rutmönster och låg huller om buller på golvet. En bekant doft av kryddor spred sig i helikoptern och Evy gick ner på knä för att känna om påsarna inte bara var en önskedröm.
- Är det vad jag tror att det är? frågade Clara och bet oroligt i tummen på vanten.
Evy tog ett par av påsarna i händerna och bar fram dem till Clara med ett brett leende. Hon var så glad att skratt inte räckte till.
- Vi har hittat mat, Evy! skrek Clara vid åsynen av dem och slet upp en påse med
tänderna för att få en ännu friskare doft av nudlar och champinjon.
- Det finns så mycket nudelsoppa och torkad frukt att vi kommer storkna! sade Evy
och lät påsarna sippra mellan fingrarna som sand.
Evy tände spritköket med en tändsticka och ställde tillbaka T-spriten i en låda när hon måttat upp den i en kork. Clara pratade på som en kvarn om vilken tur det var att snålhet inte varit den första prioriteten under expeditionen. När hon började sjunga var Evy, däremot, tvungen att säga ifrån på skarpen. Clara tystnade och nöjde sig med att nynna undertiden som Evy gick ut för att hämta snö. Det var först när hon började ösa upp soppa i muggarna som Clara tystnade helt. Evy såg hur hänfört hennes kollega tog emot maten och tuggade på nudlarna som om hon aldrig sett mat förut. Det var första gången på länge som de inte bara behövde dricka sig mätta.

Tio dagar av smärtsam hemlängtan rann iväg och temperaturen sjönk flera grader varje dag. Trots att Evy och Clara hade hundratals lager kläder på sig verkade huden ändå knottra sig av kyla. Snöfallet ville aldrig avta och flera gånger om dagen var Evy tvungen att gå ut och skyffla bort snön framför helikopterns ingång för att de inte skulle bli insnöade. På natten vaknade Evy av att hon skakade så mycket att hon inte kunde ligga still. Av någon anledning gjorde det fruktansvärt ont i stortån. Hon kröp på golvet fram till Clara som låg och snarkade högljutt. Hon trevade med handen efter ficklampan. Även om Evy inte såg det med egna ögon var hennes andedräkt kompaktare än någonsin. Clara snodde runt, mumlade något ohörbart och letade yrvaket med blicken efter Evy.
- Jag har så ont i stortån, klagade Evy och tårar började rinna nerför kinderna.
Clara fattade tag om ficklampan som hon råkat somna med i sin hand och tände den. Evy drog av sig kängan och den tjocka yllestrumpan. Den bara foten fick nästan en chock av de iskalla minusgraderna. Stortån dunkade och mer och mer av känseln i den började försvinna.
- Jösses, Evy, din stortå är ju nästan svart! utropade Clara förfärat innan Evy själv
hann reagera.
Hon blev för rädd för att skrika. Istället lystes hela helikoptern upp av en bred ljusstrimma som snabbt for över väggen. Ett brummande ljud av flera motorer hördes dovt utifrån. Clara och Evy gav varandra varsina panikslagna blickar och fick sina hjärtan i halsgropen när de hörde människoröster. Clara stödde den uppskärrade Evy när de tillsammans snubblade fram till fönstret i mörkret. De trodde det värsta, både rymdvarelser och stridslystna pirater på skidor, innan de vågade möta den otroliga synen som de varje dag gått omkring och hoppats på att få se.
- Jag kan inte tro mina ögon, viskade Clara.
- Vi är räddade, viskade Evy.

Tre helikoptrar stod parkerade en bit ifrån deras egna kraschade. Lampor lyste och kastade sitt starka sken över den djupa snön. Fler än tolv man var på väg mot helikoptern varav fyra hjälptes åt att bära på ett par bårar. Det dröjde inte länge förrän ingången till helikoptern bröts upp och två storväxta karlar, en med skägg och en utan, klev in. Resten av folkhopen stod huttrandes en bit ifrån och tittade över varandras axlar för att se vilka de kommit för att rädda.
- Ni har en väldans tur, mina damer, sade mannen med skägg och svepte med blicken
över röran i helikoptern.
- Om vi inte sett ficklampsskenet hade vi missat er, förklarade en kvinna i kortklippt
hår som raskt steg in efter de andra två.
Hon signalerade åt tre av personerna ur gruppen att också komma in i helikoptern. Försiktigt bar de upp Clara och Evy på varsin bår. Underlaget var oerhört mjukt och lyxigt, om de jämförde med det hårda golvet som de sovit på under nästan två veckors tid.
- Vilka är de där? frågade kvinnan uppjagat och pekade på några skepnader som låg
utslagna över passagerarsätena.
Det var först nu i dunklet som Evy lade märke till dem - Konrad och Paul. Evy hade varit så upptagen med sin och Claras överlevnad att hon inte hade noterat sina andra kollegor som nu bara bestod av döda kroppar. Evy och Clara bars ut på bårarna och färdades några meter under en lika klar stjärnhimmel som de hade skådat första natten efter kraschen. Evy lyfte på huvudet för att försöka få en sista skymt av sina kollegor som lämnat jordelivet, men innan hon visste ordet av var hon och Clara inforslade i en av helikoptrarna. Hon ville streta emot, hade bestämt sig för att aldrig mer färdas med helikopter, men var för lättad och tacksam för att bråka. Paul och Konrad fanns där bakom henne. Vetskapen om att de hade sluppit uppleva det som de själva hade fått gå igenom var det första som riktigt värmde Evy på länge. Genom den öppna dörren såg Evy och Clara de små läslamporna blinka tröstande från sin nattsvarta himmel. Man kunde nästan höra deras viskningar:"Ni är räddade".