Robinsonaden Okänd position

Taxin svängde in vid Miamis internationella flygplats och att komma tillbaka till arbetet skulle enligt Fredrik vara skönt. Han tyckte att det kändes konstigt att vara i värmen på andra sidan jordklotet när han två dagar tidigare suttit hemma med sin familj i decembermörkret men det var en känsla han tyckte om. Han visste aldrig hur nästa dag på jobbet skulle se ut. Mörkret började lägga sig över flygplatsen och de stora lamporna på flygledartornen hade börjat blinka. Den typiska gula amerikanska taxin lämnade Fredrik vid terminalen och han började gå med sin lilla resväska mot den privata flygavdelningen där han skulle skriva ut väderrapporter och annan viktig information inför flygningen. Där skulle Fredrik också möta sin andrepilot Niklas som han hade flugit med från Stockholm två dagar tidigare. Fredrik och Niklas hade haft en trevlig vistelse i Miami dagen innan trots att det hade varit regnigt och tråkigt väder. Han tyckte att det var härligt att flyga långdistanser. Men det blev som sagt ganska långt borta från familjen, då man flög till sin destination för att sedan stanna i landet ett dygn eller ibland några dagar.

När Fredrik gick igenom terminalen blev han glad när han tänkte på att han snart skulle få göra en rolig flygning för att sedan få träffa sin familj igen hemma i Sverige. Innan han kom in på avdelningen passerade han en lång rad affärer och restauranger och Fredrik blev väldigt hungrig av de goda dofterna. Från terminalen såg man ut på flygplanen genom ett stort glasfönster och vid rampen ungefär hundra meter bort kunde man se planet som Fredrik och sin andrepilot skulle föra tillbaka till Stockholm om exakt en timme. Planet som de skulle flyga med var ett Boeing 747- 400 och den stod inte vid en gate eftersom att det var ett fraktplan. De stora strålkastarna från byggnaden lyste starkt på den svartvita UPS Cargo målningen och den blänkte till. Fredrik gick fram till den stora glasdörren som var ingången till rummet och slog in koden. Innanför dörren stod redan flightofficern Niklas och planerade inför flygningen. Rummet var ganska stort och där fanns all tänkbar information för att få en så säker flygning tillbaka till Stockholm som möjligt.

- Jag är ledsen att jag är lite sen, sa Fredrik med hög röst och började gå mot en av datorerna i rummet.
- Hej igen, sa Niklas och reste sig från stolen. Det är helt okej, jag kom själv för fem minuter sedan, sa han och log mot honom.

I en soffa lite längre bort i rummet satt de två flygvärdinnorna som skulle följa med under flygningen. Själva planet som Fredrik skulle flyga till Stockholm var ett av de största i världen men besättningen bestod endast av de två flygvärdinnorna och piloterna.

Fredrik loggade in sig på en dator och började med att skriva ut bland annat väderrapporter och vindstyrkor. Vädret såg klart ut fram mot Atlanten och vindstyrkorna skulle inte vara speciellt kraftiga men däremot skulle det vara motvind under hela vägen. Fredrik och Niklas började packa ihop sina saker för att fortsätta mot planet.

Nu var det helt kolsvart ute men inne cockpit lyste alla knapparna upp och ute på flygplatsen var det som vanligt upplyst med tusentals lampor i olika färger. De sista lådorna var nu lastade på jumbofraktplanet och bagagetruckarna och trappbilarna började dra sig iväg. Innan Fredrik och Niklas hade gått in i cockpit så hade de gjort en "walk around" då de kollade så att inget såg fel ut på utsidan och Fredrik hade pratat med en flygtekniker för att försäkra så att inget annat såg konstigt eller fel ut. De skulle strax få taxa ut på banorna för att sedan få lyfta.

När de hade pratat med flygledarna och hade taxat fram till startbanan kollade de en sista gång igenom checklistan innan Fredrik drog de fyra stora spakarna framåt. Planet började tjuta högt och det accelererade kraftigt. Det skakade och bullrade högt inne i cockpit och hela flygterminalen försvann snabbt bakom dem i den hastiga farten. Fredrik drog den stora ratten mot sig och det höga bullrandet slutade. Nu hörde man bara vinden och de kraftiga motorerna som kämpade sig upp mot himlen.

De hade nu åkt ganska långt och det var lugnt i det stora planet. Det var fortfarande mörkt ute och Fredrik och Niklas hade blivit serverade med mat av en av de två flygvärdinnorna. Autopiloten var kopplad till planets kurs till Stockholm och de ändrade då och då kurserna. Plötsligt varnade en av planets system att bensinvärdet var lågt i högra vingen samtidigt som oljetrycket var högt och det började tjuta inne i cockpit.

- Stäng av det där, sa Fredrik till Niklas och försökte ta reda på varför planet varnat dem.
- Vi har förlorat mycket bränsle i motor tre och fyra! utbrast Niklas förvånat.
- Det kan inte stämma, vi kollade värdena för max 10 minuter sen! sa Fredrik och öppnade en manual.
- Det måste vara ett datorfel, sa andrepiloten och tog fram ett block för att börja räkna.

Plötsligt slogs motor tre och fyra ut och nu hördes bara motorerna från den vänstra sidan.
En flygvärdinna kom inrusande i cockpiten för att kolla vad som hänt men Fredrik bad henne gå ut och spänna fast sig och han drog full fart på motor ett och två. Planet började plötsligt luta mot vänster på grund av den stora bränsleskillnaden i vingarna och Niklas försökte anropa på hjälp, precis när systemen i planet slogs ut.

"Det kan inte vara sant! tänkte Fredrik. Med motorerna och systemen utslagna kan vi aldrig segelflyga till nästa flygplats. Vi flyger trots allt i ett 25 ton tungt plan i motvind någonstans mitt ute i Atlanten utan kommunikation och radar".

Planet lutade nu i 70 grader mot vänster och Fredrik tog tag i ratten med hopp om att han skulle kunna rätta ut det. Det tjöt, bullrade och skakade inne i cockpiten och i den lilla kabinen kunde man höra de skräckslagna flygvärdinnorna skrika.

- Vi hinner inte använda "X - FEED" så vi måste dumpa bensinen i vänstra vingen för att kunna rätta ut planet! skrek Fredrik för att överrösta oljudet.

"X - FEED" användes för att transportera över bensinen till andra vingen för att balansera planet men i denna situation var det ett mycket klokt val av kaptenen eftersom att det var ett brustet bränslerör mellan vingarna. Planet störtdök nu från nio tusen meter samtidigt som Fredrik försökte dumpa bränslet från vingen. Kroppstyngden ökade kraftigt när de dök och det blev svårt för Fredrik att dra ratten emot sig. På tre tusen meters höjd slutade också motor ett och två att fungera. Fredrik fick strax kontroll på det enorma planet men när planet äntligen började plana ut var de på 200 meters höjd vilket betydde att de troligen snart skulle krascha i vattnet. Flygvärdinnorna och Niklas hade lyckats sätta på sig sina flytvästar men Fredrik som var upptagen med att styra planet hade inte något som helst hjälpmedel för att klara av kraschen. Fredrik och Niklas såg strålkastarnas spegelbild närma sig vattnet och det var nu det gällde...


Fredrik öppnade ögonlocken och det kändes som han hade varit helt medvetslös då han bara någon minut hade tuppat av. Det var fortfarande mörkt och det tog en stund innan han fattade att han faktiskt fortfarande satt fastspänd i det kraschade planet. Han tog upp en ficklampa och lyste inne i cockpiten. Det knakade, lät väldigt konstigt och strålkastaren utanför på planet blinkade underligt. Niklas var medvetslös och det såg ut som om han skadat sig svårt. Men var befann de sig? Fredrik lyste på rutan i cockpit och han såg hur den började spricka. Nu var det bråttom. Fredrik spände loss sig från sätet och tog tag i Niklas precis innan rutan sprack och vattnet forsade in. När han försökte få upp dörren till flygvärdinnorna var det omöjligt på grund av vattnet som forsade mot dörren. På bara några sekunder hade hela cockpiten fyllts med det mörka vattnet. Han höll hårt om sin kompis och började simma ut genom den trasiga rutan. Han fick hjälp att komma ut av sin kompis flytväst och fick då en liten uppfattning om vilket håll han skulle simma. Han såg hur det blinkande planet försvann ner mot djupet. För Fredrik kändes det som om att han simmat i evigheter och han började bli ordentligt trött. Snart kunde han inte hålla andan längre. Han fick inte tappa Niklas och när han tänkte på sin familj fick han de extra krafterna som behövdes för att ta sig upp över ytan. Fredrik andades kraftigt in.

Fredrik vaknade upp med ett starkt ljus i ögonen och med en knuff av sin kompis. Solen stod i zenit och det hade blivit varmt. Niklas hjälpte honom upp och öppnade munnen för att säga något till Fredrik.

- Tack för att du inte lämnade kvar mig, sa han och satte sig ner på den korallvita stranden igen.

Fredrik ställde sig istället upp för att få en bättre sikt över var de hamnat. Minnen från natten innan när han försökt hitta land började komma tillbaka och han rös till. En frisk vind drog in sig mot land och Fredrik andades in. Var de egentligen hade hamnat var omöjligt att svara på med tanke på tragedin i planet natten innan. Det enda de visste om var att de befann sig någonstans i mitten av Atlanten utanför Miami. Bakom dem på stranden fanns palmer så långt ögat kunde se och bredvid dem fanns det höga berg som sträckte sig upp mot himlen. Både Niklas och Fredrik hade nu hål i sina kostymer och Niklas hade stora sår på armarna och benen.

- Det där ser inte så bra ut, sa Fredrik och kollade på såret. Gör det ont?
- Ja, men bara det inte blir infekterat så är jag nöjd.

Fredrik förstod att de behövde ta reda på var de hade hamnat så han bestämde sig för att gå och få en snabb överblick över var de hade hamnat.

- Vi måste se till att komma ifrån det här stället, sa Fredrik och började gå mot den täta djungeln. Du kan stanna här medan jag går och letar efter om det finns någon eller något i närheten. Vem vet?
- Jag är ledsen och säga det men jag har inte sett eller hört ett tecken av liv på det här stället, sa Niklas och borstade bort sand från sin smutsiga kostym.



Palmerna susade när den svala vinden blåste igenom dem och Fredrik upptäckte plötsligt att han var riktigt hungrig. Många frågor åkte runt i huvudet på Fredrik samtidigt som han travade in bland palmrötterna.
"Vad hade hänt med de stackars flygvärdinnorna? Hade de klarat sig eller sjunkit till havets botten? "Skulle det finnas någon som kunde hjälpa dem på den okända platsen eller var det helt öde, som Niklas hade trott?". Men mest av allt undrade Fredrik när han skulle han få träffa sin familj igen.

- Fredrik! ropade Niklas högt och Fredrik ändrade genast riktning och började springa tillbaka genom de täta palmerna och växterna.

När han återigen kommit fram till den vita stranden såg han hur någonting långt borta flöt i det klarblåa vattnet. Niklas hade ställt sig vid strandkanten för att försöka lista ut var det var men han hoppade snart ut i vattnet med sina sår och började simma mot det okända föremålet. När han började närma sig såg han förvånat att det var en flytande kartong från det kraschade planet. Han tog tag i den och började simma tillbaka med den. Niklas kom flåsandes upp med kartongen och Fredrik började dra bort den randiga UPS tejp som satt runt lådan.

- Hur kunde den här ha flutit upp? undrade Niklas och blev besviken när han upptäckte att det var kontorsmaterial de hade hittad i lådan.
- Ja, om vi får reda på hur det gick till så lär vi fortfarande vara hungriga, sa Fredrik och höll upp en tejprulle i handen.
- Men några av de här sakerna kan vi säkert använda oss av, sa Niklas och tog upp en sax från lådan.

Det hade nu befunnit sig på den okända platsen i nästan en hel dag och Niklas hade intensivt försökt att tända en eld av bland annat papperen från kartongen de hade hittat medan Fredrik hade fångat fisk från havet. De hade byggt ett litet läger med ett vindskydd av olika sorters växter och träd och i stort sätt allt som kunde skydda dem lite. Stjärnorna lyste klart på himmelen och cikadorna hade börjat sjunga. De hade fortfarande inte hunnit utforska platsen de hade hamnat på men det skulle de göra dagen därpå. De visste i stort sätt ingenting om hur det såg ut förutom där de hamnat från början.

Konstiga och märkliga ljud kom från den djupa djungeln när de låg bakom det lilla vindskyddet. Fredrik hade legat uppe nästan hela natten då han inte kunnat somna. Många av ljuden hade varken Niklas eller Fredrik hört förut men de överröstades ibland av vinden som tjöt. Sanden blåste ibland upp på dem och han hade aldrig hört havet låta så mycket som det gjorde. Snart skulle solen gå upp igen och då skulle de fortsätta in i den djupa djungeln.

- Det är dags nu, sa Niklas och puttade på Fredriks rygg.
- Mmm. okej, mumlade Fredrik trött med huvudet snett på strandsanden.

Fredrik som inte hade sovit på hela natten hade äntligen lyckats somna men han visste att det bästa för dem skulle vara att försöka ta sig från den okända platsen. Det skulle de bara kunna göra genom att ta reda på var de hade hamnat genom att utforska ön. Fredrik ställde sig yrvaken upp och började packa med sig det som de skulle ha med sig på färden. De visste inte hur långt de skulle behöva gå och hur stor platsen de hade hamnat på var. "Kanske var det en ö eller kanske var det fastland" tänkte Fredrik. Han hade ju faktiskt av en slump hittat den okända platsen i dimman och visste därför inte mer än Niklas som hade varit medvetslös.

Vindskyddet kunde de inte släpa med sig men när de båda hade packat med sig det nödvändigaste började de sakta men säkert röra sig in mot den täta, förundrande djungeln. Inne bland växterna, träden och djuren var klimatet betydligt våtare och ibland fick de gå med sina lite opassande lackerade skor i den våta sankmarken.
Ljuden från den tropiska skogen var som sagt något helt nytt för dem. Det var också betydligt mörkare inne i den tropiska skogen nu när det gick under de höga trädtopparna som letade efter solljus.

Plötsligt rörde sig något bakom en stor växt.

- Vad var det? undrade Niklas och tittade mot den gröna växten som precis hade rört sig.
- Det var säkert bara vinden, sa Fredrik och fortsatte att trava fram bland leran och rötterna.

Niklas förstod att det hade vart sina nerver som hade gjort honom lite rädd och han följde sin kompis i hans spår.

Efter en halvtimme efter de börjat gå in i skogen hade de kommit fram till en liten flod. Vattnet var alldeles grumligt och det var svår att se något i den. Både Niklas och Fredrik började få ont i benen och båda var nu väldigt hungriga. Svetten rann ner från pannan på Fredrik och det skulle vara skönt att få svalka av sig även fast de skulle simma igenom den äckliga floden.

- Ska vi verkligen simma här? undrade Niklas och stoppade ner handen i det gulbruna vattnet.
- Jag vet inte vad du tycker att vi ska göra men jag tror att det kommer att ta längre tid för oss att ta oss runt floden så jag föreslår att vi simmar. Dessutom så behöver jag svalka av mig, sa Niklas och gick försiktigt ner i vattnet.

Niklas följde tätt efter Fredrik och de började simma mot andra delen av floden. Fredrik kände på sig att de snart skulle hitta något eller någon och han hoppades på att de redan vid andra sidan av floden skulle kunna finna någonting. Det kändes tungt att simma med de slitna kostymerna men de var nödvändiga att ha om natten när kylan anlände.

- Sluta upp med det där! utbrast Fredrik irriterat. Jag är inte riktigt på humör just nu.
- Vad menar du? sa Niklas och stannade upp mitt i floden.

Ett stort grågrönt djur flöt upp bakom Fredrik och öppnade sin stora mun. Niklas hann inte reagera och när Fredrik vände sig om, tittade han rakt in i en stor öppen mun full av sylvassa tänder från en stor alligator. Fredrik blev fasansfullt förskräckt och började panikslaget simma bort från djuret. Den fem meter långa alligatorn grymtade och började följa efter honom med en rasande hastighet. Fredrik tittade bara framåt och han ville inte veta var den hungriga alligatorn befann sig. Djuret bet tag i Fredriks ben så hårt att han åkte under vattenytan och Fredrik visste att det här skulle vara slutet på hans liv. Han visste att han skulle dö på en okänd plats och att hans familj aldrig skulle få se honom igen. Men plötsligt upphörde attacken och Fredrik kunde med sina sista krafter ta sig upp till ytan. De var nu på andra sidan floden och Niklas tog tag i sin vän och släpade upp honom på land. Niklas hade tagit en stor pinne han hade hittad på land och slagit alligatorn i huvudet vid ett tillfälle den varit över vattenytan och det räckte för att den inte skulle besvära dem igen. Fredriks ben var alldeles blodigt men Niklas lindade runt sin vita skjorta han hade under kostymen och spände åt den hårt.
- Nu är vi kvitt, sa Niklas flåsande och släppte den stora träpinnen han höll i handen.

Det hade nu gått mer än sex månader sedan de hade lyft med planet från Miamis flygplats men för både Niklas och Fredrik kändes det som om de hade gott över flera år sedan dess. När de hade upptäckt att det var en obebodd plats de hade hamnat på och att de var säkra på att de var en öde ö hade de blivit besvikna men det kom inte som en chock för dem. De visste trots allt redan att de kunde vara var som helst några hundra mil utanför Miami i Atlanten och det kändes inte behagligt för dem. De hade fortsatt att gå och kämpat sig fram trots sina skador och de hade inte givit upp förrän de hade sett sanningen med egna ögon. Ön var på sitt sätt ganska stor och på vissa platser av den hade de byggt något för att symbolisera deras läge. De hade byggt stora högar av pinnar, skrivit stora bokstäver på stränderna av stenar och de hade till och med bosatt sig på en högre höjd för att få större chans att bli sedda från himmelen. Deras bosättning hade också blivit nära ett fint litet vattenfall där de kunde dricka vatten och tvätta sig men de hade också med hjälp av palmer och träd lyckats bygga en fin hydda där de kunde skydda sig mot regn och stormar. Både Niklas och Fredriks sår hade som tur läkt som de skulle och det hade lyckats hålla sig undan från andra infektioner och sjukdomar.

De hade nu nästan givit upp hoppet om att bli räddade. Det fanns inte en chans att någon efter en sådan lång period fortfarande skulle leta efter dem. Eller hade någon letat efter dem över huvudtaget? Ingen av dem visste någonting och de räknade med att aldrig få se sina familjer eller huvudtaget få se Sverige igen. För Fredrik och Niklas kändes det som om det hade lämnat sina vanliga liv för en lång tid sedan och att de nu bara kämpat för överlevnad i det tropiska klimatet.

Niklas och Fredrik satt framför den varma elden och lyssnade på hur den sprakade. Bakom dem plaskade det lilla vattenfallet och doften av nygrillat kött var gudomlig nu när deras magar knorrade. Myggorna hade dessvärre letat sig fram och hade börjat vimla runt dem. Plötsligt började ett stort skyfall av regn attackera dem.

- Inte nu igen! skrek Niklas högt och började springa mot hyddan.

Den här gången var regnet mycket starkare än vanligt och blåsten och åskmolnen började snart dåna högre än vad de någonsin gjort. Fredrik och Niklas satt nu inne i den skakande hyddan och åt på sitt halvfärdiga kött. Brasan hade släkts på bråkdelen av några sekunder på grund av det kraftiga regnet. Både Fredrik och Niklas satt och tänkte på sina familjer och Fredrik hade börjat gråta när han tänkte på sin nyfödde dotter. Skulle han aldrig få se henne växa upp och skulle han aldrig få se sin älskade fru igen.

Fredrik vaknade upp av ett högt bullrande ljud men denna gång var det inte åskan. Nu hade det börjat ljusna utanför och åskan hade Fredrik hört försvinna tidigare under natten. Han knuffade på sin sovande kompis innan han gick ut från den halvtrasiga hyddan som hade förstörts av den kraftiga vinden. Han bländades av solljuset och av sin största förvåning såg Fredrik hur en stor grågrön helikopter svävade 50 meter över deras läger. Fredrik blev så glad att han skrek rakt ut. Det såg inte ut att vara en räddningshelikopter men Fredrik började vifta med sina armar fram och tillbaka för fullt. När Niklas hittat ut ur hyddan gjorde han samma sak. En skarp sträng röst hördes sedan från helikoptern.

- Ni befinner er inne på militärt övningsområde! Vi kommer inte använda våld om ni är villiga att följa med oss i helikoptern!

Både Niklas och Fredrik blev mycket förvånade. Hade de just blivit upptäckta av militärer? De fick hålla händerna framför ögonen så att sanden inte skulle flyga upp i deras ögon när den stora helikoptern landade framför dem.

Den lilla ön de hade befunnits sig på blev mindre och mindre desto högre de kom upp i luften och en stor lättnad sköljde över både Niklas och Fredrik. De skulle få åka med militärerna till flygplatsen för att sedan få resa hem till Sverige och träffa sina familjer. Hela tiden hade de befunnit sig på ett militärt övningsområde som i detta fall hade förklarat varför de inte funnit några andra människor på ön. Militärerna som hade hämtat dem hade inte varit på ön på en lång tid och när de hade anlänt till den hade de sett deras markeringar. En vänlig militär hade förklarat att de hade varit på nyheterna för länge sen och att stora räddningsexpeditioner hade försökt att leta efter dem i flera månader. Han berättade att de trodde att alla dött i den våldsamma kraschen och att de hade gett upp efter att de letat efter dem i flera månader.
Både Fredrik och Niklas blev glada när de hörde att de hade letat efter dem. Nu var allt det hemska över och Fredrik kunde i sin tanke se sin lyckliga familj framför sig. Snart skulle de vara tillsammans igen.