Robinsonaden Under huset

Klockans digitala siffror visar 11:40 när Fredrik samlar sina krafter och kliver upp ur sängen. Han hör de välbekanta ljuden från tecknade barnprogram och skrammel i köket. Fredrik suckar av lättnad, det är lördag. Han drar på sig ett par blå träningsbyxor, två strumpor från golvet och en svart T-shirt. Han stoppar mobilen i fickan och drar en hand genom sitt rufsiga blonda hår innan han går ut i vardagsrummet. Lovisa, Fredriks femåriga lillasyster, tittar på en Disneyfilm och märker inte att han går förbi. Han ser att det snöar utanför deras gamla 3:a på Kungsholmen. Från gården 12 meter ner hörs det vilda tjut. När han tittar ner genom fönstret ser han att det bara är några barn som har snöbollskrig. Fredrik går in till Sara i köket som plockar undan frukosten.

•- God morgon mamma, säger Fredrik.
•- Redan uppe? fnyser Sara.
•- Men mamma, det är ju lördag! svarar Fredrik.
•- Gå ner och hämta tvätten så ska jag ställa fram frukosten igen, säger Sara.
•- Okej, men var är pappa? undrar Fredrik.
•- Pappa behövde jobba några timmar idag, men han kommer nog hem snart, svarar Sara.
•- Jag hämtar tvätten nu, säger Fredrik.
•- Nyckeln hänger i hallen. Och glöm inte tvättkorgen, påpekar Sara.

Fredrik tar på sig en stor röd jacka och sina gympaskor i hallen eftersom han måste gå över gården för att komma till tvättstugan. Han hittar nyckelknippan som det står "källare" på och stoppar den i jackfickan. Sedan tar han den röda plastkorgen och lämnar lägenheten. Hissen är fortfarande trasig och hans stela ben värker när han springer ner för trapporna.

Ute på gården mellan husen snöar det fortfarande och barnen hjälps nu åt att bygga en snögubbe. Fredrik får till slut upp den tunga fastfrusna dörren och lamporna tänds automatiskt när han går ner för trappan. Källaren är stor och Fredrik går förbi ett tjugotal förråd i stålnät innan han kommer till tvättstugan. Han hittar torktumlaren som mamma använt och börjar fylla korgen med kläder. Fredrik känner hur det skakar till i betonggolvet och han slutar att plocka ut kläder. Det skakar inte längre men han står kvar och lyssnar, det enda som hörs är maskinernas tumlande. När han vänder sig om igen hörs ett öronbedövande dån, precis ovanför honom. Det har börjat mullra och hela omgivningen skakar, Fredrik släpper korgen och tittar upp. Det kommer grus och damm ifrån taket och han måste hålla handen för ögonen. Han springer hostande ut ur tvättstugan. Plötsligt blir allt svart, men det fortsätter att dåna ovanför marken. Fredrik sliter fram mobilen och försöker att lysa upp gången, men luften är så full av damm att han knappt ser en meter framåt. Han förstår att källaren kan rasa in när som helst. Istället för att fortsätta mot trappan vänder han sig om och springer mot skyddsrummet, mittemot tvättstugan. Fredrik snubblar på en stor betongbit som landat på golvet men reser sig upp och fortsätter. Han springer nästan in i dörren som han tror är skyddsrummets. Marken skakar ännu mer nu, Fredrik hittar handtaget och rycker upp dörren. I skyddsrummet är luften inte lika full av damm och han slutar hosta. Fredrik sätter sig mot en vägg och lyser upp det kala rummet med sin mobil. När det äntligen slutar skaka kan han känna sitt hjärta som bankar i bröstet. Snart blir omgivningen helt dödstyst och han undrar vad som har hänt.
"Har det inträffat en jordbävning? I Sverige!?"
"Eller är det krig där uppe?"
"Är hela Kungsholmen jämnat med marken?"
"Lever ens min familj?"

När Fredrik tänker på sin familj börjar han gråta, han är rädd och vågar inte gå ut ur skyddsrummet. Plötsligt kommer han på att han har mobilen i handen, kameralampan är fortfarande tänd. En symbol på displayen visar att det inte finns någon täckning, men Fredrik skriver in deras hemnummer ändå. Det går inte fram några toner, han testar att ringa sin pappa istället. När Fredrik varken når sin pappa eller Larmcentralen förstår han att han måste göra något själv.

Mobilens batteri är snart slut och tanken på att vara ensam i totalt mörker får honom att rysa. Fredrik reser sig upp på sina avdomnade ben och öppnar försiktigt dörren ut till källaren, där ute är det fortfarande damm i luften. Han går mot trappan samtidigt som han lyser framför fötterna för att inte snubbla på något. Golvet är nu täckt av ett centimetertjockt lager grus och stora betongbitar. Fredrik är både nyfiken och rädd för vilken syn som kommer att möta honom däruppe. Plötsligt stannar han, varför ser han inte de första trappstegen? Trappan borde vara här. Han lyser uppåt och konstaterar att trappan, den enda vägen upp, är blockerad. Öppningen är igentäppt av rasmassorna som måste ha åkt ner när någonting där uppe kollapsade. Fredrik undersöker öppningen så gott det går i det svaga skenet. Trappan är fylld från golv till tak med betongbitar och han kan inte se något ljus som tränger igenom. Han förstår att det skulle kunna ta flera veckor, månader för honom komma ut utan någon hjälp utifrån. Fredrik känner sig uppgiven.
"Är det ens någon som letar efter mig?"
"Om mamma är död, vem vet då att jag är här nere?"
"Hur länge kommer jag att överleva utan vatten eller mat?"

Han känner paniken komma, är nära att börja gråta igen. Han väcks ur sina tankar av att mobilen piper. I samma ögonblick som han med en darrande hand lyfter upp den för att svara, kommer han på att det bara var en varningssignal. Batteriet är nästan tomt nu och tankarna på att vara ensam i mörkret kommer tillbaka. Fredrik bestämmer sig för att försöka göra något när han fortfarande kan använda mobilens ljus. Han går mellan förråden mot tvättstugan för att se om han kan hitta någonting användbart där, kanske finns det en ficklampa i städskåpet. Dörren till tvättstugan går inte upp när han försöker öppna den. Det ligger för mycket bråte på andra sidan. Fredrik fortsätter att trycka på dörren utan resultat, den har bara öppnat sig någon centimeter. Han sparkar till dörren och går därifrån, först då slår det honom att källaren är full av förråd. I förråden finns det många saker som kan vara användbara, speciellt nu under vintern. Fredrik känner i fickan efter nycklarna, på knippan borde även deras förrådsnyckel sitta. Han svär så högt att det ekar i källaren, nycklarna ligger inte kvar i fickan. Fredrik minns att han lade dem på torktumlaren i tvättstugan. Nu måste han bryta sig in i förråden för att kunna hitta någonting användbart. Fredrik förstår att han måste hitta någon ny ljuskälla innan mobilen är helt urladdad, sedan kan han börja tänka på mat och vatten. Fredrik vet inte vilket förråd han ska bryta upp först. Han tvivlar på att de har något användbart i deras förråd och nu när han inte ens har kvar nyckeln till det bestämmer han sig för att bryta upp någon annans. Fredrik går genom gången och undersöker förråden, till hans besvikelse är de flesta utrustade med moderna, blänkande hänglås. Till slut hittar han ett förråd borta vid den blockerade trappan med ett litet och rostigt hänglås. Han böjer sig ner och tar upp en fyrkantig betongbit, ungefär lika stor som hans hand. Fredrik lägger mobilen på golvet innan han slår till hänglåset så hårt han kan, det uppstår ett högt klingande ljud men låset förblir helt. Han ger sig inte utan ställer sig tillrätta och slår igen, och igen. Ljuden från Fredriks hamrande ekar fortfarande i källaren när han efter några minuter slutar med sitt frenetiska bankande. Han tittar på det numera krokiga hänglåset och torkar av handen på byxbenet. När han samlat sig igen greppar han betongklumpen och lyfter den över huvudet. Med all kraft Fredrik har slår han sedan till hänglåset som går av och hamnar i gruset på golvet.
Innan han kliver in i det lilla förrådet tittar han sig över axeln som om han vill försäkra sig om att ingen ser vad han gör. Fredrik låter mobilen ligga kvar på golvet och lysa när han börjar rota i de dammiga kartongerna. Det känns lite konstigt att leta bland någon annans saker. De tre första kartongerna han rotar i innehåller bara kort på en lycklig småbarnsfamilj. Han vet inte ens om familjen fortfarande lever, eller är på sin årliga solsemester. Fredrik intalar sig själv att han ska sluta tänka så mycket och börja koncentrera sig på att hitta något användbart istället. Utöver fotografier innehåller förrådet mest stora kassar med barnkläder och sommarleksaker, men Fredrik hittar även en gammal verktygslåda som han bär ut och ställer i gången. Den sista papperskassen han tittar i verkar inte innehålla några kläder, han sträcker ner handen och tar upp ett rör med plastchampagneglas. Bland papperstallrikar, servetter och plastbestick hittar han fyra halvbrunna marschaller. Fredrik lägger marschallerna på golvet och fortsätter att rota i kassen, som är fylld med resterna från någon fest. I botten av kassen hittar han en tändare. Fredrik ställer sig upp och testar den. Den tänds på första försöket och lyser upp hans smutsiga händer, han suckar av lättnad när han ser att mer än hälften av tändargasen finns kvar. Fredrik böjer sig ner och tänder en av marschallerna, när den brinner känns det som att hela källaren lyses upp. Han tar upp metallformen med handen och går runt i källaren, först nu kan han se omfattningen av skadorna. I taket hänger det rostiga armeringsjärn och över väggarna löper det långa sprickor. Han går in i skyddsrummet, det kala fyrkantiga rummet har för första gången tjänat sitt syfte. Fredrik ser inga skador i rummet förutom det tunna lager stendamm som ligger över betonggolvet. Han ser ett avtryck i dammet vid den högra väggen där han satt för bara någon halvtimme sedan. Han bestämmer sig för att han ska göra i ordning rummet så att han kan sova och ha provianten där, om han hittar någon. Fredrik går igenom för sig själv vad han behöver leta efter och vad som är viktigast. Han skriver en lista i dammet på golvet med sitt finger.
"Först måste jag se till att skaffa mer ljus, utan ljus kan jag inte göra någonting"
"Sedan borde jag fixa en varm plats där jag kan sova"
"Efter det måste jag hitta någon typ av mat och dryck som jag kan spara och ransonera"
"Sedan måste jag ta mig upp"

Fredrik kliver ut i källaren igen och går bort till det uppbrutna förrådet där hans mobil fortfarande ligger kvar på golvet. Den är helt död så han låter den ligga kvar, istället öppnar han den gamla verktygslådan som står utanför. I marschallens sken kan han se ett tiotal järnföremål i den stora lådan. Med hjälp av dessa verktyg borde han kunna bryta upp fler och säkrare förråd. Han rotar i verktygslådan och får upp en stor rostig hammare som han skulle kunna använda till att slå sönder hänglåsen med. Fredrik är dock inte säker på att det är den bästa metoden, det måste finnas enklare sätt att ta sig in i förråden. Han tar upp en skruvmejsel, ett stämjärn och en liten bågfil ur lådan innan han hittar en stor sekatör. Sekatören är rostig men ser ändå ut att fungera. Fredrik tar upp den tunga järnsaxen och känner på bladen, de är fortfarande sylvassa. Han reser sig upp och går fram till ett nytt förråd, hönsnätet som sitter på dörren är ganska tunt och han knipsar med lätthet av en järntråd. Det tar honom bara fem minuter att klippa ut ett stort runt hål i dörren. Fredrik tar av sig sin stora jacka och lämnar sekatören på golvet. Med marschallen i höger hand kryper han sedan in genom hålet. En avklippt järntråd river honom armbågen och han känner att det rinner blod från såret. Väl inne i förrådet ställer han ner marschallen och börjar rota bland de dammiga bananlådorna och papperskassarna.

Efter fyra timmars hårt arbete och femton länsade förråd har Fredrik lyckats skapa sig en liten bostad i skyddsrummet. I ett hörn har han samlat flera paket med stearin- och värmeljus som kommer att räcka i minst tre veckor. Fredrik har även lyckats samla ihop en hög med proviant för minst en vecka framåt. I högen har Fredrik lagt allt ätbart han hittills hittat; 8 konserver - soldatens ärtsoppa, vita bönor och korv och makaroner, 2 burkar hemmagjord lingonsylt, en säck potatis och en påse med torkade trattkantareller. Han tog sig även in i familjens eget förråd och hämtade påsen med Saras ljuvliga havrekakor. Ett foto på familjen fick också följa med.

I ett annat hörn av skyddsrummet har Fredrik gjort sig en bädd av två solstolsdynor, några gamla soffkuddar och en maläten filt. Efter lite tvekan bestämde han sig även för att bära in en stor brun moraklocka i rummet. Han inser att han måste kunna hålla koll på tiden, för att kunna skilja dygnen åt. Som tur är verkar urverket fungera - efter att han spänt upp det med hjälp av en skiftnyckel från verktygslådan. Det regelbundna tickandet får honom att känna sig lite mindre ensam. Det låter nästan som hemma hos farmor och farfar på västkusten. Hans improviserade säng luktar illa, men han lägger sig ändå. Kroppen värker och huvudet är fullt av frågor. Vad är det egentligen som hänt? Det troligaste verkar vara att huset rasat rakt ned, som efter terrordåden i New York. Men varför? En gasexplosion? Jordbävning? Kärnvapen? Men även om högen av bråte efter ett åttavåningshus självklart är stor, så tycker han att ljudet av grävskopor och räddningsarbetare borde läcka igenom. Han går igenom den första kaosartade timmen om och om igen på jakt efter ledtrådar. Ett svagt ljud av sirener är han nästan säker på att han hörde direkt efter, men sedan blev det tyst... Varför?

Fredrik vaknar med ett ryck. Han vet inte var han är och paniken sliter i bröstet. Mörkret är kompakt. Något är fastbundet vid handleden. I änden av snöret känner fingrarna igen konturen av en tändare. När gaslågans blåaktiga ljus avslöjar sanningen känns hopplösheten enorm. Han samlar sig någon minut och tänder en av marschallerna. I dammet vid sängen ser han sin lista på saker att göra. Det mesta är fixat, men den sista punkten är kvar och måste lösas snabbt - vatten... Han känner torrheten i munnen. Betongdamm och salt från svett och tårar.
Efter att än en gång försökt att ta sig in i tvättstugan så inser Fredrik att det inte är någon idé. Han koncentrerar sig istället på vattenledningarna som går igenom väggen. Med hjälp av skiftnyckeln så lossar han en av rörets skarvar. När han skruvat några varv så börjar en tunn stråle spruta ut. Fredrik dricker, sköljer sitt ansikte och kroppen känns precis som om han gjort mål i en avgörande fotbollsmatch. Han drar åt den stora muttern igen och går och letar efter behållare att samla sitt dyrbara vatten i.

Fredrik tittar på strecken på väggen, de är nu tretton stycken. Nästan två veckor har nu gått utan dagsljus eller någon mänsklig kontakt. Bredvid hans smutsiga sovplats ligger böcker, alltifrån Stålkalle till Stieg Larsson. Resultat av många expeditioner i förråden. Läsningen har blivit hans sätt att härda ut. Ljusen börjar ta slut, så han läser nu endast korta stunder. Sedan ligger han och fantiserar ihop egna fortsättningar på historierna. Ljusen är dock inte det enda som börjar ta slut. Trots att han ransonerat maten så finns det bara två konservburkar kvar. Vattentrycket i ledningen är också borta. Ett fåtal fyllda PET-flaskor är all vätska som återstår.

Han vet att han luktar illa och är smutsig. Revbenen sticker ut som på ett svältande barn. Längst nere i korridoren står en hink som fungerar som toalett, men hans behov att besöka det stinkande hörnet har minskat i takt med matintaget.

Allt försvinner. Krafter, mat, dryck och ljus. Han måste ta sig ut. Och även om han inte skulle lyckas så blir ju slutet detsamma. Bättre att åtminstone försöka, än att dö en utdragen svältdöd i mörker.
Med en marschall i en liten låda som lykta har han inspekterat alla väggar i källaren. Knackat med skiftnyckeln för att höra om väggen verkar tunnare någonstans. Men hur han än funderar så återkommer han till att den igenfyllda trappan måste vara det bästa alternativet att försöka röja en väg ut. Där har det varit en stor öppning och det måste finnas stora block att bända undan.

Fredrik tar en sista vända genom förråden. Han hoppas hitta en stark stång att bända med, helst ett spett. Men det bästa han hittar är en kort spade med avbrutet skaft. Med sin bristfälliga verktygssamling så går han till attack. Slår med hammaren, bänder med spaden. Skruvmejslar, till och med skiftnyckeln får mäta sin kraft mot betongen och de förvridna armeringsjärnen. Först en liten hög på golvet bakom honom, sedan allt mer. Det går framåt, men hur mycket finns kvar över hans huvud?

Inne på sista flaskan vatten. Inte ätit på ett dygn. Fredrik vet att han sätter allt på ett kort. Antingen ger kroppen upp, eller så kommer han upp till ytan. Sover en kort stund vid foten av trappan. Glömmer släcka marschallen. Glömmer gå tillbaka till skyddsrummet och dra upp moraklockan. Tillbaka till trappan. Högen bakom honom växer.

De senaste timmarna tycker han att det har låtit annorlunda när han arbetat. Som om någon där uppe också jobbar med rasmassorna. Men han har slagit undan den dimmiga tanken och bestämt att det beror på rörelserna som blir när han lyckats flytta undan en bit. Spänningar som släpper och omfördelas.

Plötsligt bryter ett stålrör fram genom betongen. Från andra sidan! Han slänger sig undan men får ändå en rejäl smäll på axeln. Fredrik ramlar baklänges ned på golvet, men kan inte släppa röret med blicken. Det är ungefär en decimeter brett över öppningen och han tycker sig skymta dagsljus i mynningen.
-Hallå! ropar någon. Rösten är bestämd och mycket bekant.-Pappa! vrålar han och tårar strömmar ner för kinderna. Fredrik faller ned på knä och vet med en gång att vad som än väntar på ytan, vad som än hänt där uppe, så kommer han inte att dö ensam här nere under huset.