Tågresan


Tobias Risberg 2015-03-16

Vågorna rasade mot den branta klippan. Regnet slog mot ansiktet som tusentals små piskor.  Jag tittade mot den svarta väskan och såg den falla ner mot det näst intill svarta, kalla havet.

Tre timmar tidigare.

Bilens däck knastrade mot den grusiga vägen. Inbjudningen låg i handskfacket mellan förarsätet och det tomma passagerarsätet. Den var väldigt enkel. En rubrik, en tidpunkt och en adress var allt som stod på den. Bokstäverna var svarta och i ett enkelt typsnitt. Jag körde försiktigt eftersom det inte fanns något staket framför stupet ner till det stormande havet på höger sida om mig, för att det ösande regnet hade gjort vägen väldigt hal och för att jag inte gärna ville köra in i ett av de många, mörka träden till vänster om mig. Jag svängde vänster och skymtade ett stort, svart hus. Det var svårt att urskilja mot den mörka bakgrunden men konturen blev tydligare desto närmare jag kom. Villan var gammal och såg förfallen ut. Den var byggd av trä och det såg ut som att den någon gång hade varit målad röd, men det var nog för länge sedan. Huset var stort som en herrgård och hade en föråldrad trädgård med en gammal fontän på framsidan. Fontänen fungerade inte och det såg ut som att ingen hade varit där på decennier. Jag svängde in på parkeringen och såg tre bilar. En blå Volvo, en grå Skoda och en grön Saab. Sekunden jag klev ut ur bilen blev jag som attackerad av alla regndroppar. Jag huttrade till och det rös till i ryggraden. Jag vet inte om det var stämningen eller kylan som var orsaken, men jag småsprang fram till porten för att slippa bli blötare och kallare än nödvändigt.

Det första jag såg i hallen var den stora kristallkronan. Den var enorm och det fanns inga glödlampor i den, det var bara tända levande ljus. Alla skuggor dansade på de rödbruna väggarna på grund av ljusens fladdrande lågor. En lång korridor med mörkröda tapeter visade sig framför mig som om den aldrig tog slut. Jag började ta av mig min jacka men tog på den igen efter att jag fick ännu en rysning. Det var inte mycket varmare här än vad det var utomhus men man fick tak över huvudet, så jag var nöjd. Jag tittade på en spegel som fanns i hallen och såg mig själv. En flintskallig, lite tjock, skånsk polis på 40 år. Några fotsteg hördes och jag ryckte till. Tre personer i olika åldrar kom gående mot mig. Först kom en kvinna med ljust, långt hår. Vi skakade hand och hälsade på varandra. Jag frågade om det var hon som var värden här men hon svarade med en stockholmsk dialekt att de inte visste vem eller var värden är. Bakom henne stod en lätt skrämd äldre kvinna och en man i min ålder. Efter att jag hade presenterat mig som Peter Lundkvist och vi hade hälsat fick jag reda på att den unga kvinnan hette Katarina, den äldre kvinnan Maj-Gun och mannen Joakim. När vi gick vidare in i huset hörde vi att dörren öppnades på nytt. Vi gick dit och möttes av en 50årig man. Mannen som hette Ulf var tystlåten och tittade inte ofta upp från golvet. En dörr längre fram i korridoren var otroligt detaljerad med små målade träsniderier. Vi gick in i den och såg ett enormt bord med rykande färsk mat.

 Allas lättade suckar avslöjade hur hungriga vi var. Doften av maten drog oss till bordet och ingen av oss kunde motstå att börja äta, även fast vi inte hade träffat någon värd än. Allt möjligt stod på bordet. Allting från ångkokta grönsaker och stora puddingar till helstekta kycklingar och ett grishuvud med ett äpple i munnen. Vi åt i tystnad och efter ett tag bröt jag tystnaden genom att säga att jag behövde leta upp en toalett. Korridoren utanför var oerhört lång och det kändes som att jag behövde gå flera minuter innan jag såg en dörr som det stod ”W.C.” på.

När jag kom tillbaka till matsalen var två personer borta, Ulf och Maj-Gun. Joakim sade att de också hade gått till toaletten och jag svarade att de måste ha tagit fel väg eftersom att jag inte träffade på dem. Jag satte mig ner vid bordet och fortsatte äta när vi hörde det gälla skriket. Stolen höll på att välta bakom mig för jag hade ställt mig upp så fort och det verkade som om att Katarina och Joakim blev minst lika rädda. Vi sprang ut till platsen vi trodde skriket kom ifrån och där stod Maj-Gun, vit som ett lakan i ansiktet. Hon var så skakad att hon inte kunde svara på frågan vad som hade hänt. Efter ett tag så pekade hon in i ett rum som dörren stod på glänt till.

Vi gick in i rummet och där låg Ulf död mitt i en pöl av hans eget blod. Bredvid honom låg en yxa, helt nedsmetad av blod. Joakim och Katarina ryggade tillbaka och Maj-Gun hade inte vågat titta in igen. Katarina frågade hur jag kunde fortsätta titta. Jag svarade att det inte är första gången jag såg något sådant. När jag såg deras tveksamma och lite rädda blickar så tillade jag snabbt att jag är en polis. Joakim drog en lättad suck. Jag gick in och tittade på yxan. Den var blodigast på baksidan och blodet verkade komma från bakhuvudet så jag sade till de andra att han blev slagen med baksidan av yxan i bakhuvudet. Ulf låg på golvet med en förvånad min i ansiktet. När jag hade undersökt kroppen lite noggrannare så kom Joakim in i rummet med en ryggsäck. Han sträckte fram den till mig och sa att jag kan lägga bevis i den. Jag svarade att det var en bra idé och började lägga yxan i den. När det inte fanns något mer att lägga i så berättade jag för gruppen att jag skulle köra bevisen till närmaste polisstation och att ingen får gå någonstans ensam ifall mördaren skulle kvar i huset. Jag sa åt dem att låsa in sig i ett rum och vänta där tills jag kom tillbaka. Badrummet verkade ett bra ställe att låsa in sig på tyckte dem och när jag gick ut var Maj-Gun, Katarina och Joakim inne på toaletten.

Ytterdörren öppnade sig med ett lätt skri och vinden tog genast tag i mina kläder. Stormen verkade vilja trycka ner mig på mina knän men jag trotsade regnet. Jag tog upp en nyckel från jackfickan och låste dörren. Mina tunga steg tog mig närmare och närmare stupet på klippan. Den var hal av det ösande regnet och motvinden försökte trycka bak mig. Jag tappade fotfäste och ramlade framåt ett par meter ifrån kanten. Adrenalinet började pumpa. Det var trögt att ta sig upp igen och den dova smärtan i knät gjorde det inte lättare men jag hade så kort kvar innan allting var klart så jag kämpade mig upp.  Jag var ett litet steg ifrån en säker död. Vågorna rasade mot den branta klippan. Regnet slog mot ansiktet som tusentals små piskor.  Jag tittade mot den svarta väskan och såg den falla ner mot det näst intill svarta, kalla havet.

Bilmotorn gick igång och tankarna började snurra. En klump bildades i magen och jag började må illa. Men jag hade varit tvungen att göra det. Jag hade inte njutit av att slå ihjäl Ulf, även fast det kändes som en lättnad. Det skulle inte ha behövt hända om han inte hade kört bil berusad. Min femåriga dotter skulle ha varit vid liv om det inte var för honom. Planen var perfekt. Det spelar ingen roll om de börjar misstänka mig. Ett påhittat namn, lite mat, ett gammalt hus i dåligt skick och en enkel inbjudan till honom och några andra oskyldiga personer var allt som behövdes för att kunna döda honom utan att bli tagen. Maj-Gun, Katarina och Joakim kommer nog inte våga ta sig ut på ett tag och då kommer jag inte vara någonstans i närheten. Jag körde ut från parkeringen och körde hem, långt bort från den mörka villan.

Kommentera Tipsa en vn Skriv ut






Strandaren
Ansvarig utgivare:   Jonas Åhlund
Webmaster:   Jonas Åhlund
Redaktion:   Ella, Erik, Edvin, Victoria, Emilia, Ebba, Nova, Alba, Harriet, Stella, Lea, Elisia, Linn, Vera, Lova-Li, Lykke, Jonatan