Jag minns första skoldagen som om det vore igår, den där stolta känslan över att ha blivit stor och lämnat dagis bakom mig. Idag garvar jag åt tanken när jag ser sexåringarna i korridoren, de är ju riktiga småungar! Att man kunde känna sig så stor då är för mig idag helt crazy.
Min första skolavslutning var en nervös upplevelse. Det är en årlig tradition att de yngsta lämnar över en ros till avgångsklassen. Vi i klassen gick in på led i den stora idrottshallen och letade nervöst efter någon att överlämna rosen till. Niorna var så stora, och för mig skulle det dröja hur lång tid som helst innan jag stod där och fick en ros av en nervös sexåring, men tiden har gått mycket snabbare än vad jag trodde då.
Under hela skolgången har jag tyckt att niorna varit enormt stora både fysiskt och till sättet, visserligen minskade det avståndet när jag gick i åttan, men jag upplevde dem ändå som relativt stora. Själv är jag ingen Mount Everest som min kompis Madde och jag brukade kalla en del av dem, jag är mer i höjd med Albybacken. Jag har känt mig stor fram tills i år och nu när jag är äldst på skolan så känner jag mig liten - kanske beror det på erfarenheter så som rosen och första skoldagen. När jag om 5 år tänker tillbaka på tiden nu, så kommer jag nog inse att jag är relativt liten och omogen inför framtiden. Jag är bara en myra i stacken som inte har min framtid utstakad.
För första gången känner jag mig liten trots att det borde vara tvärtom; att jag har denna känsla gör det hela lite skrämmande, att jag nu måste lämna tryggheten med alla kompisar bakom mig och börja om från början. Lite roligt kommer det ändå att bli med nya utmaningar, men stor kommer jag inte att va.
