Avslutningstal

Jag kommer ihåg hur nervös lilla jag var, alla verkade ju känna varandra, alla förutom jag. Jag kommer inte ihåg så mycket från min första dag i skolan, inte mer än att jag tappade bort mig från mamma i dungen och började gråta, jag var såklart ett väldigt känsligt barn. Jag hade då ingen aning om vad som väntades under mina nästa 10 år på Strandskolan. Hur den kaxiga lilla Mindra som visste allt om skolan, för hon hade ju varit på fritids i en hel vecka, senare skulle bli en av mina bästa vänner under hela min skolgång, hur dungen som jag tappade bort mig i sedan skulle bli stället jag alltid gömde mig vid när klassen lekte burken. Men även hur mycket jag nu fruktar dagen jag så länge längtat till, den 12 juni 2024, sista dagen här på Strandskolan.

Min tid under lågstadiet är ganska suddig nu men jag har vissa minnen som fortfarande lyser lika starkt. Ett av dem är hur stora och coola jag tyckte att treorna, faddrarna, var. Jag såg upp till dem och önskade att bli lika stora som dem en dag. Nu är den dagen sedan länge passerad och trots det så känner jag mig inte lika stor. Jag gillade verkligen skolan i lågstadiet, mitt största problem då var att jag var tvungen att ha på mig galonisar när det regnade ute. Vilket nu i efterhand inte verkar så farligt eftersom att vi på rasterna ändå bara var ute och gungade på kompisgungan eller lekte Harry Potter. Lågstadiet tog sedan slut och det var dags för att byta klasser. Det var något som gav mig magont bara av att tänka på det. Speciellt när jag fick reda på att vår klass skulle blandas med A-klassen, som såklart var den stökigaste. Trots oron så märkte jag fort att jag gillade min nya klass. I början av mellanstadiet var A-klassen såklart den klass som alla ville byta till. Vi var ju den bästa klassen.

Under den här tiden hittade jag även mina nya vänner. Det var med dessa vänner jag gömde mig med i biblioteket i 5 an när vi egentligen skulle vara ute i spöregnet på rasterna.
Jag kommer ihåg att vi gömde oss bakom pelarna när lärarna gick förbi, vi trodde att de inte skulle se oss då. Dum som jag var trodde jag att pelarna skulle skydda mig att bli utskälld, men så fungerade tydligen inte pelarna. En specifik utskällning tror jag aldrig att jag kommer glömma och såklart så ägde den rum i biblioteket. Det var när Karin kom på oss att vara inne under lunchrasten. När jag och Ida såg de bestämda stegen gå rakt mot oss så trodde jag att jag skulle dö. Jag kommer ihåg att jag och Ida snabbt tog tag i varsin bok och gömde oss bakom en bokvagn för att hon inte skulle misstänka något. Så var tyvärr inte fallet.

Högstadiet har för mig varit en riktig berg och dalbana. Det är både den bästa och sämsta tiden under min skolgång. Med riktiga betyg kom mer stress men även ett jäkla självförtroende inom matten. Ett självförtroende som snabbt släcktes när jag fick mig en ordentlig kalldusch när Camilla gav mig ett D, jag som tyckte jag förtjänade ett A. Som jag har lärt mig under dessa tio år, det jag nog mest kommer att ta med mig vidare i livet är hur viktigt orientering verkar vara för att man ska kunna överleva. Trots alla timmar jag sprungit omkring i de läskiga skogarna och trott att jag ska bli mördad eller uppäten av en varg så skulle jag inte säga att orientering är något jag är bra på. Jag kan ju inte ens följa google maps men det behöver ju inte Emilio veta. Jag kommer dock aldrig att glömma när vi efter spexfotot sprang omkring helt blåa mitt ute i skogen. Hur personerna vi mötte skräckslaget kollade på oss och hur mycket jag skrattade när Ida och Moa till slut kom tillbaka efter att ha tappat bort sig. Tänk om det på nyheterna skulle stå att två människor var borta och att signalementet på dem var att de var utklädda till smurfar. Orienteringen kanske inte var så farlig när jag väl tänker på det. Det är nästan så att jag kommer sakna det, men bara nästan.

Nu står jag här, inte blå men fortfarande utklädd, och håller det här jäkla talet som jag aldrig trodde att jag skulle lyckas skriva. Jag vill tacka mina älskade vänner som har varit med mig och stöttat mig under både mina toppar och dalar. Till exempel när Annika sa att jag var dålig på att laga mat eller under alla lektioner jag har klagat på att jag haft ont i magen.

Jag vill också tacka mina lärare som har hjälpt mig igenom allt plugg, även om det är ni som gör och sätter ut alla hemska prov och inlämningsuppgifter. Men ta det lugnt, jag förlåter er, de flesta av er iallafall. Nu är det snart dags för den årliga fotograferingen inför avslutningen, avslutningsfin med sommarklänning och massa förhoppningar om det långa lovet som väntar. Men just det, jag har ju faktiskt inte hittat någon klänning än. Jag gissar att jag kommer göra det på samma sätt som jag alltid gjort med plugget, i sista stund. Om det är något jag lärt mig här på Strandskolan är det att nästan allt löser sig till slut. Tack för mig.