Jag spyr på dig och din jävla attityd,
hand i hand med ditt ego, vilken försvarsattityd.
Jag minns tiden när du kom krypande till mig,
dum som jag var så hjälpte jag ju dig.
Med dimman från dina tårar gjorde du mig blind,
fick mig att bära dig genom all motvind.
När det var förbi, när allting var över,
lämnade du mig på en äng utan klöver.
Nu ser jag hur du skryter, tror att du klarar allt,
men jag vet sanningen, hur kan ett hjärta va så kallt?
Det var jag som klarade allt, det var jag som kämpa,
antar att den sanningen är något du vill dämpa?
Nästa gång du tänker krossa någons hjärta,
hoppas jag du slinter, så du får känna smärta.
