Adoptionen

Hej, jag heter Alexandra och jag hade tänkt prata om något jag inte tror många varit med om. Att känna sig ensam, att känna att man inte hör hemma någonstans, det är en känsla som jag känner ofta, egentligen nästan varje dag.

2001 så fick mina föräldrar ett besked. De bokade biljetter till det där landet som de hade läst så mycket om, det där landet som alltid varit så nytt och spännande, det där landet där de skulle vara med om någonting fantastiskt, landet var Colombia. Glädjen, människorna och kulturen var det första intrycket. Mycket snart skulle det hända, det som skulle förändra deras liv för alltid.

CRAN stod med öppna armar och väntade på dem. CRAN var många av barnens livräddare för både barnsoldater och övergivna. CRAN var barnhemmet. Ett helt vanligt vardagsrum var platsen. En gammal kvinna mötte dem, Xemena, grundaren av barnhemmet. Hon hälsade dem välkomna. Hon försvann för en sekund men kom tillbaka lika snabbt med ett knyte i famnen, ihoprullad i en filt låg något som var helt ovetande om vad som skulle hända. Det var jag. Det var som låg där. Det var jag som för första gången mötte mina adoptivföräldrar.

Att känna sig ensam, att känna att man inte hör hemma någonstans, det är en känsla jag känner ofta, egentligen nästan varje dag. Att vara adopterad, att inte vara som alla andra känns för mig ungefär så här: Jag har ingen att prata med. Jag har ingen att gå till för stöd. Jag har ingen som någonsin kommer förstå. Frustrerad bläddrar jag igenom fotoalbum efter fotoalbum och försöker förstå. Jag borde inte vara här, jag hör inte hemma här. Det är inte meningen att jag ska vara här, inte alls. Jag ska vara i ett land på andra sidan jorden, vad gör jag här? Men där borde jag inte heller vara. Där blev jag ju bortlämnad, övergiven och ensam. Var hör jag egentligen hemma någonstans? Ingenstans, det är så det känns inuti mig.

 Ni, alla i min omgivning har bara varit positiva. Ni har inte brytt er om att jag är lite annorlunda. Jag har inte blivit behandlad annorlunda. Jag kunde ha blivit utstött, mobbad eller utskrattad men det har jag aldrig blivit och jag är verkligen tacksam för det för det skulle jag aldrig ha klarat av. Genom vissa perioder har mina vänner betytt så mycket för mig även om de inte vet det själva. De har bara funnits där, inte gjort något speciellt. Jag har bara känt mig omtyckt för en gångs skull och det betyder väldigt mycket för mig. Ingen har nog tänkt på att jag är adopterad. Jag är nog som alla andra, lite osmart och kaos ibland men men…

Man kan känna att man inte orkar mer men du har alltid lite krafter kvar. Man kan känna att man är helt oviktig men för någon annan betyder du allt. Eller som jag kan känna, att man inte hör hemma någonstans, men jag vet nu var jag ska vara. Jag vet vart jag ska leva. Jag vet var jag verkligen hör hemma, här. Tack för att ni lyssnade!