Ingår i artikelserien Niornas avslutningstal i avdelningen Tänkvärda texter.

Är det över nu?


Emma Westlund 2014-06-07

Det har snart gått tio år sedan jag började på Strandskolan, tio hela år. Nu när sista terminen i Strandskolan lider mot sitt slut kan jag inte undvika att fråga mig själv om det är över nu? Kommer jag lämna den skola jag tillbringat nästan varje vardag i så många år med bara minnen eller kommer kompisarna, lärarna och gemenskapen alltid vara en del av mitt liv? 

Minnena jag har från Strandskolan är både bra och dåliga, och de är många. När man var liten, gick i ettan, tyckte man att de större eleverna var både läskiga och mycket större, det var de eleverna som man helst höll sig undan ifrån, men man tyckte ändå att de var coola i smyg. Hur man längtade tills det var vi som skulle vara som dem. Å nu står vi här som nior hela bunten, och jag känner mig inte alls speciell. Men det kanske inte var målet som var det viktiga under dessa år utan allt vi hann göra innan vi nådde det. 

Jag minns när man i lågstadiet skulle fråga Gunte, Gunnar, om han kunde få låta en göra något och att han alltid svarade – ”kan kan jag, men jag vill inte.”

Jag minns när vi slutade 3an och vi sjöng en egenskriven låt, eller okej – den var nästan helt egenskriven, till Elisabeth och hon grät när vi var klara. Jag minns hur hon under våra tre år med henne fått hela klassen att tro att det bodde någon i det lilla röda huset i dammen, Tuva hette hon om jag inte minns fel.

Jag minns i slutet av 5an när vi åkte på klassresa till Barnens Ö och några av oss bestämde oss att det var en bra ide att stanna uppe hela natten. Även om vi var trötta dagen efter fick vi en chans att se en av våra kompisar prata i sömnen om både politik och glass. 

Dessa tio år har varit lite som en berg –och –dalbana, vi har haft våra bra och dåliga stunder. Nu när gymnasiet närmar sig med stormsteg förväntas det att vi ska gå vidare, ta ännu ett steg mot att bli vuxna. Men tänk om jag inte är redo för det?

Det har varit enkelt att säga att jag ser fram emot att börja om - nya kompisar, ny skola – men jag måste erkänna att jag är nervös. För att börja i en ny skola men även för att bryta det mönster som jag följt under tio år. I tio år har jag gått runt i de här korridorerna, lånat böcker på biblioteket, haft roliga och tråkiga lektioner, ätit lunch i matsalen och jag ser samma ansikten varje dag. Nu när detta mönster ska brytas vet jag ärligt talat inte riktigt hur det ska gå. Kanske det är bra att vi kastas in i något nytt. När man har blivit för bekväm i sin vardag och bara gör det samma varje dag kanske det är bra att livet ger oss något nytt att kämpa med.

Min skolgång hade inte varit något utan lärarna såklart, de har betytt otroligt mycket genom åren – även om jag och vissa andra inte varit så bra på att visa det. Jag kan ärligt talt inte förstå hur ni har stått ut med oss under alla dessa år. Från jobbiga småttingar till ännu jobbigare tonåringar.

Vissa av oss kommer förmodligen aldrig att ses igen efter den 12 juni, vilket jag är okej med.

Vi har överlevt många år tillsammans. Många år av skratt, plugg, tårar, bråk och långa SO prov. Å nu står vi äntligen här, vi har nått vårat slutmål och är nu redo att lämna detta kapitel bakom oss och påbörja ett nytt.

Men frågan är om vi verkligen är redo. Nu står gymnasiet på tur, och tack vare er kommer jag att gå dit med massa minnen.

Jag tror, och hoppas, på att nästa steg i våra liv kan vara en början på något ännu bättre än det vi redan fått uppleva. 

Kommentera Tipsa en vn Skriv ut






Strandaren
Ansvarig utgivare:   Jonas Åhlund
Webmaster:   Jonas Åhlund
Redaktion:   Ella, Erik, Edvin, Victoria, Emilia, Ebba, Nova, Alba, Harriet, Stella, Lea, Elisia, Linn, Vera, Lova-Li, Lykke, Jonatan