Avslutningstal

När jag började på Strandskolan i fyran var jag överaktiv och kunde med lite tur vara tyst i HELA trettio sekunder. De flesta som har gått med mig mer än en vecka kan nog hålla med om att jag fortfarande kan ha svårt att vara tyst. Men jag lovar, i fyran och femman var det värre. Under de två åren gick jag i B- klassen, det var den coola av de två klasserna. Åren gick snabbt och efter ett tag så var det hela över, eller ja i alla fall för tio veckor. Sen började högstadiet. Vi blandades med massa nya barn. Just då kändes det hela mest som att det skulle bli fyra otroligt tråkiga år. Men klassen visade sig efter ett tag att vara den bästa av de tre och det blev en klass som jag och förhoppningsvis många andra har kunnat växa i både som personer och på längden.

Nog för att alla ni i grupp tre har hjälpt mig otroligt mycket, så finns det en person jag vill tacka lite extra. En person som har pushat mig igenom skolan och livet för den delen och fått mig att orka lyssna på ännu en lönlös utläggning om varför Napoleon inte flög till månen i en gokart istället för att slåss mot några andra gubbar som sen länge för min del har varit döda. För er som inte redan har listat ut vem det är så kan jag berätta, självklart är det Dietrich Mateschitz. För er som inte vet så är det skaparen av Redbull. Ska man vara helt ärlig så är det kanske redbullen i sig som jag ska tacka, men det känns ju lite konstigt att prata med en dricka. Att jag är beroende kan jag nog faktiskt hålla med om, MEN jag har också tagit det första steget i att bli fri från det. För enligt en hemsida jag hittade på google så var första steget att bara erkänna beroendet.

Att vi kommer sakna er lärare hoppas jag att ni förstår och på något sätt så känns det lite konstigt att veta att man inte kommer ha Jonas som kan berätta historier en hel lektion tre dagar innan ett gigantiskt prov, eller att inte ha Elin i svenskan och Charlotte i matten. Ibland undrar jag om ni är stolta? Stolta över hur det har gått för oss, stolta över hur ett galet gäng tolvåringar kanske blev lite vuxnare och med lite tur ganska mycket smartare. Vissa i gruppen kommer kanske aldrig att erkänna det men jag vågar, jag kommer sakna er lärare och har ni vägarna förbi Solvalla är det bara höra av er.

Trots att vi har gått ungefär 712 skoldagar bara på högstadiet så känns det ändå som att tiden bara har flugit förbi och på något sätt vill jag inte släppa taget utan bara stanna här med alla kompisar i tryggheten och inte behöva oroa mig för vart mitt liv egentligen ska ta vägen. Men som de säger, man måste släppa taget för att inte falla tillbaka dit man en gång började.