Blomman som växte

Under de första skolåren höll vi i B-klassen oss för oss själva på vår sida, när vi blev äldre hörde jag talas om de på andra sidan skolgården, A-klassen. Jag hörde rykten om A-klassen, om hur snabba, starka och elaka de var. A-klassen var alltid de som mobbade alla andra och när vi började 4:an var lärarnas mål att få A och B klassen mer sammansvetsade. Under 4:an och 5:an gjordes många aktiviteter tillsammans med A klassen.

Jag kommer ihåg i femman när A-klassen skulle möta B-klassen i ”flaggan”. Det var ett väldigt liv på alla och alla såg fram emot det. Jag kommer inte ihåg vilka som vann men jag kommer ihåg att jag inte hade en aning om vilka det var jag mötte men alla skrek ”akta Jonte satsar på flaggorna” eller ” Cicci fuskar!!” jag kommer ihåg att varje vinter var det snöbollskrig A mot B. Sakta men säkert började jag lära känna mina framtida klasskamrater.

Om jag skulle likna B-klassen i början av sexårs med någonting skulle jag likna klassen med en stor hög med skit. Som sedan multnat, raffinerats och återskapats till jord lagom till 6:an. I 6:an planterades ett frö för oss alla. Fröet skulle växa sig stor, stark och självständigt. Med varje skratt vattnades den växande blomman, med varje leende sken solens varma strålar på blomman och för varje dag blev skratten och leendena fler och fler. För det är precis det jag tycker vi har gjort, vi har tillsammans vuxit varje dag, vissa redan från starten och vissa senare i skolgången. Men alla har bidragit till denna klass på sitt unika sätt.

Man har hört talas om mobbning och hur personer har ont i magen när de ska gå till skolan. Detta är någonting jag aldrig upplevt vilket jag är mycket tacksam över, att gå i en sådan underbar klass där man kan vara sig själv.