Ingår i artikelserien Niornas avslutningstal i avdelningen Tänkvärda texter.

En upplevelseresa


Jonathan Mansfield 2014-06-06

Kära vänner, vi tillsammans har upplevt saker och minnen jag aldrig kommer att glömma.De flesta kanske ser på mig idag och undrar hur och varför har han blivit såhär? Jo, de flesta som känt mig länge har nog sett en förändring om hur jag är idag jämfört med hur jag var då. När jag började högstadiet kände jag en pirrig känsla i hela kroppen, jag var nu en av de "stora". 

I början av 6:an hade jag självförtroende eftersom jag hade min underbara keps. Min keps var en del av mitt liv i denna skola runt 2-2,5 år i högstadiet. De flesta såg den som en accessoar men för mig var det en "confidence boost". Jag hade denna keps på mitt unika sätt, de flesta härinne vet nog hur den ska sitta vid det här laget. Jag vill därför tacka min keps för denna härliga tid i mitt liv, kommer alltid komma ihåg dig.   

Jag har nu gått på denna skola i ungefär 10 år och under denna tid har jag lärt känna många vänner som knutit band till mig som inte många andra har gjort. Mina 10 år på den här skolan har varit som en bergodalbana, man har varit ledsen, glad men även fått uppleva känslor jag aldrig trodde fanns. Jag minns en gång i 3:an när jag och några andra gungade i gungorna och vi hade en tävling internt om vem som kunde gunga högst. Jag skulle hoppa av från gungan, men jag hade sådan hög fart att landningen blev jävligt fel. Jag landade på en sten/glasbit rakt på näsan, det forsade blod som vatten från ett vattenfall. Detta blev ett minne som jag kommer bära runt på under resten av mitt liv. Ett av de roligaste och gladaste minnena jag kommer ihåg var från fritids. Jag och resten av A-klassen hade byggt en koja tillsammans med fritidsledarna Jonas och Gunnar. Vi brukade gå dit till kojan och ha kottkrig, när vi var där gjorde vi upp lag och "krigade" mot varandra. Detta är ett minne som jag kommer ha med mig länge.

Även under de svåra, jobbiga, gråtfärdiga stunderna har jag alltid känt en gemenskap som är svår att beskriva med ord. Mina år på fritids var en tid som inte många barn idag kommer få uppleva. Det tycker jag är synd eftersom alla barn har rätt till en bra och upplevelserik barndom. Ett roligt minne som jag kommer komma ihåg länge är när Mahasti en fritidsledare sa såhär varje dag: ” Sista ropet melis!” Det roliga var att ingen gick till allrummet utan hon fick då säga ” Sista ropet melis!” ungefär 5 ggr. Man började tillslut tröttna och gick och åt.

Den här bergodalbanan skulle inte fungerat utan alla som hjälpt mig under alla dessa år. Jag vill därför tacka alla lärare jag har haft. Speciellt mina mentorer Elisabeth, Mia och Charlotte. Jag vill även tacka alla mina vänner jag har fått genom åren, det här åren har varit de bästa som hänt i mitt liv. 

Kommentera Tipsa en vn Skriv ut






Strandaren
Ansvarig utgivare:   Jonas Åhlund
Webmaster:   Jonas Åhlund
Redaktion:   Ella, Erik, Edvin, Victoria, Emilia, Ebba, Nova, Alba, Harriet, Stella, Lea, Elisia, Linn, Vera, Lova-Li, Lykke, Jonatan