Hej då min vän!

Man kan säga att jag var en ganska blyg pojke som yngre. Jag hade aldrig något att säga. Jag bara stod bredvid och kollade på när alla andra skrek och skrattade högt. När jag för första gången kom till Strandskolan visste jag inte om jag skulle vara rädd eller glad. Det berodde på att alla mina kompisar från förskolan antingen var ett år yngre eller skulle börja i Tyresö Skola. Men att börja på Strandskolan var jag tvungen till. Dels för att min brorsa gick på Strandskolan och dels för att den var klart närmast. Iallafall, jag visste inte hur det skulle bli med kompisar. Som tur var så blev vår klass snabbt en bra grupp och jag fick snabbt många nya vänner. Dessutom så började jag spela fotboll vilket många klasskompisar också gjorde. Jag tror det var därför killgruppen i A-klassen var så bra. Många hade samma intresse, det vill säga sport.

Lågstadiet var lätt som en plätt. Det var iallafall så jag såg på det. Jag har alltid haft väldigt lätt för att lära mig saker. Då lågstadiet inte var så avancerat så i och med min egenskap så hade jag det mycket lättare än andra. En som hade det väldigt svårt var min storebror Douglas. När han läste Moa och Mille i tvåan så förstod jag inte att han tyckte det var svårt. Han var ofta hos en talpedagog vilket jag vet andra yngre barn gör. Jag vill bara ge honom och andra som har det svårt i början lite uppskattning. Det känns konstigt att han hade de svårigheterna om man kollar på honom idag. Mina lågstadieår var som sagt inte något speciellt. Men jag vet att för vissa är det svårare än vad många tror.

Sedan började vi i fyran. Då skulle man helt plötsligt byta lärare. Det speciella var att man nu hade lärare beroende på vilket ämne det stod på schemat. Mellanstadiet var bra men utan veckans ord, läsförståelseböcker och hemkunskap i NO-salen skulle det varit fantastiskt. Jag vill också ta upp att jag var bäst på nutidskryss. Alla tre åren var jag topp tre i årskursen vilket jag fortfarande måste få vara stolt över och skryta lite om.

Inför sexan så skulle vi göra om klasserna. Jag kommer ihåg när vi fick mail hem om de nya klasserna. Till en början var jag väldigt missnöjd då jag inte fick gå med mina “bästa” kompisar men det slutade med att jag började i den bästa klassen. Bara efter några dagar insåg jag att det inte spelade någon roll att jag inte hamnade med mina bästa kompisar, snarare tvärt om. Sedan dess har vi haft väldigt roligt och tiden har gått snabbt som attan. Det känns som att det var ett par hundra år sedan man kom till skolan första gången men det känns som det var igår man började i 7an och när man såg Jonas hålla upp skylten där det stod 7:1 utanför idrottshallen.   

Mina högstadieår har varit fantastiskt roliga med massor av minnen och nu ser jag fram emot vår första klassresa som grupp och dessutom min första resa till Gotland. Däremot måste jag medge att det kanske varit lite mycket av Elins text och tanke, Jonas inlämningsuppgifter som var för stora för att kalla läxor och hur Ann lyckades smita in några läxor även fast vi kom överens om regeln “no homework”

Snart är resan på Strandskolan över och klasskompisarna ska nu vara på någon annanstans med andra elever och lärare. Jag kommer sakna alla klasskompisar, lärare och roliga stunder jag haft på Strandskolan. Hejdå min vän! Tack!