Ja, nej eller kanske

Jag minns väl en gång i tvåan då jag gömde mig på burken. Jag gömde mig bakom en buske och plötsligt dyker två tjejer fram. ”Hej Calle, vi undrade bara om hon, hon, hon och hon får chans på dig”. Jag, panikartad över att jag höll på att bli dunkad svarar ”Ja, ja, ja, bara ni flyttar på er”. Och vips hade jag gått in i ett förhållande med fyra tjejer jag inte ens visste om. Så såg kärlekslivet ut under de tiderna. Okomplicerade och lätta. Ungefär som livet i skolan, okomplicerat och lätt. Inget plugg, bara massa lektid. Ibland längtade jag till och med efter att få läxor. Att ta ansvar verkade kul. Ansvar är knappast som jag förväntade. Visst, jag kan ju äta godis när jag vill och se Zombie filmer om jag vill men idag har jag knappt någon pluggfri dag och jag måste även plocka in i diskmaskinen. Jag saknar de okomplicerade och lätta tiderna som yngre. Tiderna då” kapplarummet” var paradiset, tiderna då man kastade kula varje dag, tiderna då man fick status om man vågade gå ett par meter utanför skolans område, tiderna då man skröt inför tjejer om hur många träd man hade klättrat upp i och tiderna då vi satte en lapp på lärarens rygg där de stod ”Följ efter mig”. Plötsligt hade hon 10 efterföljare och vi fick alla ett gott skratt.

För 10 år sedan klev en självsäker kille in på Ankaret och möttes av en hel ny outforskad värld. En värld av kompisar, fiender och kapplaklossar. Killen var nyfiken, energisk men målmedveten. Det var här han skulle få ankra fast och inte behöva kasta loss förrän 9 månader och 9 år senare, idag för att vara exakt. Den killen var jag. Under den här tiden på strandskolan har jag upplevt massor. Allt från UFO-jakt till sexundervisning. Det är minnen jag kommer ta med mig genom vått och torrt. Minnen som jag kan blicka tillbaka på och få ett leende på läpparna och minnen som får mig att vilja åka tillbaka och slå mitt förflutna jag. Alla gör misstag, eller hur? Jag kan säga att jag har gjort en del misstag. Vissa mer värre än andra. Många i skolan. Jag kan säga att mitt första misstag var när jag glömde berätta för mamma och pappa vart jag gick efter skolan i tvåan. Plötsligt hade jag typ Interpol efter mig då mamma och pappa kommit till skolan för att hämta mig och fått reda på att jag redan dragit, någonstans. Ett annat misstag var när jag fråga min lärare om hon var gravid. Men de som jag minns mest var en gång i trean, jag hade precis fått ett par nya hulken kalsonger och jag var enormt stolta över dem. Då satt jag tillsammans med mina kompisar i kappla rummet och vill visa min stolthet. Med brallorna nerdragna står jag och flashar framför mina fascinerade kompisar väl medveten om att jag var på väg att bli populärast i klassen. Men just i den sekunden kliver en äldre, mycket snygg, tjej in i kappla rummet. Jag tänkte att ”shit hon kommer ju falla för mig nu när jag står i mina hulken kalsonger!”. Ja mena vilken tjej drömmer inte om en kille med hulken kalsonger? Tyvärr började hon skratta och jag blev helt förtvivlad. Det var en pinsam stund för mig i den åldern.

Nu står jag här, inför klassen jag en gång grät över att få bli en del av. Klassen som blev en typ av familj. Klassen som fick den bästa sammanhållningen och klassen med de allra skönaste eleverna. Jag tror att min tid på högstadiet inte alls blivit lika kul om jag inte hamna i grupp 3.