Min åktur är snart slut och nu är det dags för mig

Min tid här i Strandskolan kan man likna med en berg och dalbana. Man kan inte bestämma att man vill gå av någonstans längs vägen utan man är tvungen att stanna kvar tills turen är slut. Det finns många dalar och toppar genom hela åkturen och man kan inte bestämma hur många det skulle vara av vardera. Inte heller hur långa dalarna och topparna ska vara. Men det är helt okej för om man aldrig känner sig lite nere kan man aldrig riktigt uppskatta hur bra det känns att vara på topp.

Jag kommer ihåg när jag tog mina första ivriga men ostadiga steg in Strandskolan. Jag kände mig förkrossad i början när jag fick veta att jag skulle börja på "Strand". Medan alla mina andra dagiskompisar flyttade till Stimmet började jag här istället. Lättnaden som sköljde över mig när jag fick veta att jag skulle ha med mig en vän från mitt dagis var nästintill obeskrivlig. Jag kom ihåg att vi höll varandra krampaktigt i handen medans vi betraktade den nya byggnaden som vi skulle spendera våra närmsta tio år i.

Niorna. Ja, niorna kommer jag aldrig glömma. Jag kommer ihåg att man storögt kollade på dem på ett betryggande avstånd och tänkte att dem var så stora och läskiga. Men nu när man väl själv är en nia så känner man sig inte lika stor. En anledning kan nog vara för att jag aldrig blev så lång utan står här med mina 154,5 cm och med vetskapen att jag inte kommer bli längre. Ja det där lilla halva centimetern är väldigt viktig den har också känslor! En person jag var med i lågstadiet var Axel. Vi brukade rita tillsammans i pysselrummet. Någon gång när vi skulle äta lunch på vår avdelning var det någon maträtt med ris. Eftersom Axel var så bra på att övertyga mig om att saker var på ett visst sätt så lyckades han lura i mig att riskornen var myrägg. Jag blev livrädd och åt inget ris den dagen och jag vill bara påpeka att det dröjde tills jag började äta ris igen eftersom han hade verkligen övertygat mig om att det var myrägg.

En dag i låg/mellanstadiet så kommer jag ihåg att jag tog med mig en stor gummiboll med lila glitter i. Det fanns även någon slags vätska i den som jag hade fått för mig var super giftig. Bollen var inte till för att studsa med men smart som jag var var det just det jag gjorde just det. När den väl sprack och all vätskan åkte ut på golvet så fick jag panik och skrek till mina kompisar att dom skulle backa för att det var väldigt giftigt. Det visade sig sedan att vätskan var helt ofarlig och att jag hade haft panik helt i onödan. Typiskt mig!

Några saker jag aldrig kommer att glömma är perioden när vi hade typ två stycken brandlarm i veckan flera veckor i rad. Jonas lektioner som oftast spårar ur med roliga historier och andra påhitt. Men även hans mördar prov som alltid är fem miljoner sidor långt. Okej, kanske inte fem miljoner sidor men ni vet vad jag menar. Att vi körde burken, nogger och att vi hade vår pokemon och kul period. Något som jag har tänkt på är att vi har och har haft kul genom alla år och även om man inte känner alla på djupet så har vi alla en stark gemenskap som håller ihop oss som en grupp.

Nu när jag snart ska lämna den här skolan känner jag mig rädd, förtvivlad och förväntansfull. Rädd för att jag ska lämna allt jag är van och trygg vid. För att jag inte vet vad som kommer hända härnäst och att jag snart ska ut på främmande farvatten om man säger så. Förtvivlad för att jag lämnar stället där många av mina minnen har skapats, för att jag lämnar alla mina fantastiska lärare och klasskompisar som jag har haft, har och för att jag ska lämna Strandskolan. Förväntansfull för att jag ska till ett nytt ställe med nya lärare och elever och för att man känner att man blir ännu lite mer självständig när man ska ta sig fram och tillbaka en längre sträcka de närmaste tre åren. Frågan är “Är jag redo, och är ni redo?”. Jag skulle gärna vilja svara “Ja absolut” till er utan att tveka men det skulle vara att ljuga för mig själv. Svaret på frågan är kanske, kanske inte men jag kommer inte får veta hur svaret på frågan lyder om jag inte vågar ta steget. Jag tror att vi är så redo vi kan bli och nu är det bara att våga ta steget och släppa taget. Tio år har nästan gått och snart kommer jag vara i en annan skola med nya elever och nya lärare. Jag kommer sakna er alla så väldigt mycket men en sak kan jag säga redan nu. Även om jag lämnar Strandskolan så kommer Strandskolan aldrig lämna mig. Och efter alla dessa år sa Dennis aldrig hej till mig.