Min skolgång

I tre år har jag längtat till juni 2017, dagen då jag slipper grundskolan med långa dagar, stora prov och dåliga betyg men när dagen närmar sig blir man nästan tårögd. Man har vuxit, fått bättre tänk, lärt sig att lärarna är som ett stearinljus. Dem låter sig brinna bara för att visa vägen till oss andra. Det finns ett citat som lyder “I slutet ångrar vi bara chanserna vi aldrig tog”. Det står jag och gör nu, ångrar mig. Jag ångrar att jag inte har tagit alla chanser med omprovstider, förhör, stenciler, möten och allt man kan komma på. Min tanke under denna tid var “Hur kan det vara så svårt att bara sätta godkänt?”.

Alla ursäkter jag kom på, att jag är sjuk, att jag ska någonstans, tandläkartid hit och dit varannan dag bara för jag inte insåg hur det skulle gå för mig om jag inte stannar och sitter ner på en stol i 50 minuter. Många dåliga minnen har jag från denna skola vilket många av lärarna vet om, “okej:et” man säger till lärarna när dem säger att man har fått underkänt och man försöker se ut som att det är lugnt. Avslutningar när jag har kommit hem gråtandes av att jag ser hur många ämnen jag har sänkt mig i bara för jag inte har kunnat släppa kompisar, pojkvän, fritiden i sig för att spendera en timme åt att plugga. Ända sen 7:an har jag inte varit stolt över mig själv och tyckt att jag inte kan någonting men nu när slutet är nära blir min stolthet större när jag märker att jag har krigat mig igenom allt utan att ha en bra liga.

När jag tänker efter så kommer jag sakna Strandskolan. Jag kommer sakna Jonas som säger att man borde plugga men själv berättar om en historia som i slutet handlar om hans kompis sons farmors hunds död. Jag kommer sakna Ann som har haft många springturer efter mig i skolan när jag har legat och sovit gott i min säng. Något som alla här på Strandskolan kan relatera till är när man har skor på sig inomhus och man hör Ann gå igenom korridoren, då var det kört.

Jag kommer sakna Charlotte, matteläraren som försöker göra en uträkning så enkel som möjligt när man sitter som ett frågetecken men ändå säger att man fattar. Jag kommer sakna Elin och hennes ideér om powerpoints, bokcirklar och gud vet vad. Jag kommer sakna Lina, språkläraren som nog har slagit rekord på att vara vid kopiatorn mest av alla efter alla mina extra uppgifter bara för att jag ska kunna få godkänt. En till person jag verkligen vill tacka är Kristina Österberg, kuratorn här på strandskolan. Hon har hjälpt mig igenom så mycket och skulle jag ej fått den hjälp jag fått av henne i många dåliga perioder så hade jag ej kunnat börja tro på mig själv igen ordentligt. Jag vill ge dig ett stort tack.

Alla dessa och fler såklart vill jag tacka efter att ha trott på mig när själv inte vet vad tro på sig själv är. Många här är tajtare än andra men ska man kolla på hela årskursen kan alla skratta med alla, har man tårar som snart kommer dröjer det inte länge förens man har glömt bort att gråta. Jag är glad att jag började här på strandskolan, många fina och trevliga människor. Om ett kort tag skiljs vi alla snart åt och vi har ingen aning om vi kommer ses igen. Det är dags att veckla ut sina vingar och lära sig att flyga, nu när grundskolan snart är över.