Mitt avslutningstal

Åren “ 6:års” till 3:an gick fort. Hela dagarna bestod av lek och bus. Det gick så långt att en engelskalektion i 2:an fick jag ha engelska med A-klassen... Det var eftersom att jag hade en dos för mycket hyperaktivitet i mig. Att umgås med A-klassen var det värsta möjliga straffet man kunde få. Jag kände mig förrådd av mina lärare. Men denna dagen fick jag se något nytt. En hel klass som faktiskt arbetade koncentrerat var något jag inte förstod mig på. Varför pratade ingen? Och varför gjorde alla det dem faktiskt skulle?

Sedan var det dags för mellanstadiet. Nya lärare, Nya lokaler och mer läxor. Nu vart skolan helt plötsligt skola. Men jag hade fortfarande inte fattat det här med att faktiskt arbeta.
Mellanstadiet gick fort med bland annat pannkakstävlingar med Enzo, Långa samtal med Glenn och mer hyss som resulterade i samtal och mail hem. Mellanstadiet var som ett paradis om man jämför med högstadiet inga betyg, ingen press och nationella var ingen big deal. Om det är något som jag tar med mig från mellanstadiet så är det kärlek, gemenskap och studieteknik trodde ni. Men det egentligen är det fröken Europa som jag har glömt att lämna tillbaka, förlåt Tina.

Nu börjar det bli på allvar. Vi var inte längre A och B utan vi var 1,2 och 3. En blandning från både A och B. Jag kommer aldrig att glömma första lektionen som vi hade tillsammans i grupp 3. Det var som att komma till USA 1960 då den ena inte var accepterad av den andra. Men det tog inte lång tid innan någon kom på att det inte kunde vara så. Efter bara några lektioner så visste lärarna och vi, att lärarna skulle få det tufft. Vi har alltid varit den stökiga gruppen och det kommet vi säkert alltid att vara MEN jag trodde aldrig att jag skulle ha så kul i skolan som jag har haft med er i grupp 3, Tack grupp 3. På tio år hinner man vara med om del saker, vissa lämnar kvar minnen för livet. Både bra och dåliga. Jag kommer aldrig glömma när Mahazti låste in mig och Lucas i boll-förrådet av misstag. Hoppas jag… Eller när jag och Olle imiterade valar på lektionen med den nya läraren. Den läraren har jag inte sett sedan dess. Då kanske det är någon som undrar “har du inget minne som faktiskt är från skolan” men med tanke på att jag arbetade en hel No lektion för första gången förra veckan så är mitt svar på den frågan nej. Min skolgång hade dock varit omöjlig utan de lärare som hjälpt mig och många andra de senaste tio åren.

Därför skulle jag vilja tacka alla lärare som har stått ut med mig, mina hyss och alla mina sena ankomster. Nu är det dags för mig att sätta segel mot nya destinationer och främmande äventyr. Tack för mig Strandskolan.