Nu är vi trötta på skolan

Jag kom hit till Strandskolan i trean, från Kenya, där jag hade bott fyra år. Där jag gick jag på den svenska skolan i Kenya. Eftersom jag gick i Kenya på den svenska skolan, kan man tänka att det inte var någon stor förändring med en svensk skola i Sverige. Dock var den stor, och flera i Kenya otänkbara saker, var högst tänkbara saker här, däribland din-mamma-skämt. Men förutom det kan nog den största skillnaden vara snö. I Kenya fanns det ingen snö, förutom på det högsta berget Mount Kenya, och där kunde man inte göra mycket mer än att åka skidor, vilket man inte skulle göra så länge man inte var en professionell skidåkare, eller självmordsbenägen.

Så detta med snö var mycket spännande för mig, så första vintern i Sverige, i trean, gick vi killar ihop och byggde ett snöfort. Jag var lite av initiativtagaren till det så när det blev färdigt var jag mycket stolt. Och så, en rast, så blev vi anfallna av högstadieelever som sparkade ner det… Ibland blev vi också mulade av de äldre, vissa blev nedsparkade, och något som bara hände mig var att en sade till mig: “Ha! Jag har aldrig förut sett en krita med röd topp”, vilket är en deskription som förvisso stämmer, men det jag vill komma till är att med tanke på allt vi fick utstå från de äldre eleverna, är det lite av ett mirakel att vi inte blivit sadistiska psykopater.  

Jag har berättat lite nu om mitt första år, och ska nu hoppa hela vägen till det sista; 9:an. Det som för mig har varit det mest krävande året. Jag har varit trött på SO-prov, jobba med Once på engelskan och överhuvudtaget ta mig ut ur sängen på morgnarna. Hela den här sista terminen har jag varit som den där irriterande ungen under bilresorna: “När är vi framme?” “När har vi gått ut grundskolan?”.

Nu är vi framme till slut, och jag känner mig lite som fågeln i buren, som äntligen ska släppas fri. Men det finns ju en annan aspekt av denna metafor än att nu vara fri. Fågeln var säker i buren, fick mat när den behövde och hade ett lugnt liv.

Det är ju ändå det som har hänt under alla år man har gått är, även om det förvisso är roligare att fokusera på det negativa.

Det är då lärare och elever som har gjort vardagen lite drägligare, Det är ju då främst eleverna i grupp 3 som jag pratar om. Vi kanske lämnar in uppgifterna sist, är de som gör lärarna förbannade oftast, men jag är ändå väldigt glad över att ha hamnat i grupp 3.

Vi har haft många lärare genom våra år på Strandskolan, vi i franskagruppen har haft 5 lärare på ett år, så jag ska bara nämna en nu.

Om man frågar Jonas om x, får man svar på det, men sedan får man också svar på z, och på y. Denna förmåga är dock bra när vi har SO på slutet av dagen, ingen vill jobba, och Jonas pratar bort hela lektionen.