Tio år

Det hela började i Klass A. Det var där resan började men tyvärr fick den inte sluta där eftersom i 5:an så skulle vi splittras. Det var jobbigt eftersom nu skulle man vara tvungen att bli kompis med dessa losers i B som man så enkelt krossade varje rast på fotboll.

Just fotbollen har varit en stor del av min skolgång, från första dagen har det betytt mycket för mig. Jag spelade fotboll varje rast, dag in och dag ut. Hur många gånger har man egentligen inte kommit in blöt av svett till lektionerna. Men det har inte bara varit skratt, glädje och lycka eftersom det var mycket prestige, det kombinerat med min vinnarskalle kan ju bara sluta på ett sett. Det var många tacklingar som delades ut och rasterna slutade oftast i bråk mellan mig och ogge där vi tjafsade om vem som egentligen vann.

Denna rutin att spela fotboll varje rast tog slut den dagen jag upptäckte att man kunde stanna inne i en skön soffa och hålla på med mobilen samtidigt som man avnjöt en så kallad bruni.

Åren fortsatte och i årskurs sju var det dags att få min systers lärare. Man hade då hört en del historier om den fruktade Ann. Jag fick själv några år senare uppleva en av dessa historier när jag “råkade” rita en prick på bordet och fick stanna kvar efter lektionen och torka alla bord i klassrummet. Vi fick även Jonas, läraren med de mest djävulska och onda inlämningsuppgifterna i sjuan som fick oss alla att tänka på tanken att hoppa av skolan.

Detta har som tur lugnat ner sig, men jag väntar fortfarande på hans historia om när han jobbade på posten. Jag har även haft turen att få haft Elin och Charlotte som har format mig till den människan jag är idag och lärt mig allt från hur man räknar ut arean på ett blåbär till hur man skriver texter om meningslösa historiska personer. Samt katja som aldrig har haft en tråkigt lektion, kanske har det att göra med att man alltid vinner, speciellt över Orra. Jag vill även tacka min spanskalärare Lina, samt Mathias, Ingela och Anja.

Men nu är de dags att träffa nya lärare och lämna Strandskolan bakom sig för att bege sig ut på osäker mark och söka nya utmaningar i form av gymnasiet. Jag trodde inte jag skulle behöva säga detta men jag kommer faktiskt sakna dessa losers i B, samt mina trogna A:are.

Tio år, ja hela tio år har gått sen första dagen på Fyren. Men nu är det dags att få avsluta detta kapitel och påbörja ett nytt bortom de trygga och säkra korridorerna på strandskolan. Jag citerar Winston Churchill “Detta är inte slutet. Det är inte ens början på slutet. Men kanske är det slutet på början.”