Vi måste prata

Du har lärt mig väldigt mycket Strandskolan, om både mig själv och andra. Du har lärt mig att vara modig, att vara stark och att det faktiskt blir bättre. Du har lärt mig om glädje, om kärlek, om vänskap och om ensamhet. Men jag tror inte att du har mer saker att lära mig. Vi har helt enkelt växt ifrån varandra. Det här, vår relation, det bara funkar inte längre.

Jag kan inte säja att det inte är ditt fel, utan mitt. För det stämmer inte. Din världsbild och ditt perspektiv har liksom alltid varit för smalt och jag har alltid varit den som har fått anpassa mig, trots att det är DU som är trångsynt.

Jag kan heller inte säja att jag fortfarande vill att vi ska vara vänner. För just nu vill jag bara lämna dig bakom mig.

Men samtidigt känns det sorgset att det här tar slut. För jag minns alla gånger jag sprungit, skrattat och skrikit genom dina korridorer. Och jag vet att det där kommer aldrig någonsin mer.

Vi delar så många minnen tillsammans. Du minns när jag spelade kula i min fula mössa på rasterna i lågstadiet. Du minns när jag och mina vänner vann strandfestivalen. Alla stunder, alla dagar, alla år av mitt liv minns du. Kommer du att glömma mig nu?

Men det här är trots allt till det bättre. Och jag vet att du kommer göra någon flicka väldigt lycklig någon gång Strandskolan. Hon kommer stå här och hålla ett fint tal om hur mycket du har betytt för henne, hur hon alltid kommer tycka om dig. Och du kan få vara stolt. Den flickan var bara inte jag. Jag måste få vara fri ett tag, träffa andra, pröva mina vingar. Och nej, det var inte du som gav mig dem, inte mina rötter heller. Dem lärde jag min att odla själv.

Strandskolan, jag gör SLUT! Vi visste ändå båda att de här aldrig skulle hålla.