En recension om God natt Mister Tom av Michelle Magorian

Lille Willie evakueras från krigsdrabbade London till den lantliga lilla byn Little Weirwold där alla känner alla. Så fort han tar ett tveksamt steg in i Mister Tom Oakleys hus så känner han för första gången värme och välvilja. Det står ganska snart klart att Willie blir slagen av sin egen mamma hemma och att hans mamma är väldigt hård och rätt psykiskt sjuk. Men Tom slår aldrig Willie och Willie får känna på känslan av trygghet, och istället för att bli retad av de andra barnen får han även för första gången vänner. Mister Tom upptäcker snart att Willies dolda talang är att måla och rita. Det är första gången Willie får beröm och att han visar sig vara bra på något. Till födelsedagen får han för första gången presenter av i princip alla byborna. Av Mister Tom får han allt som behövs till hans talang att måla och rita. Han får även lära sig att läsa. Det värsta är att när allt är som bäst så skickar hans mamma hem honom igen. Han får känna på slagen från sin mamma ännu en gång. När Mister Tom inte får några livstecken från Willie blir han sakta orolig och tar sig till London för att se om Willie ens är vid livet. Och en rad med hemska händelser radas upp. Boken är skriven så att den handlar om en tid långt bak i tiden.

Jag tycker att boken är otroligt bra. Man blir engagerad och känner lycka och sorg genom boken. Boken är inte skriven i ”jag-form” så man får höra på Toms, Willies, mammans och bybornas tankar titt som tätt. Men oftast handlar det om Tom och Willie. Jag skulle klassa boken som en dramatisk men ändå en värmande roman som passar i princip alla åldrar. Ibland kanske det inte alltid händer något stort, ibland kanske de bara går runt i byn och dricker te och så, men den utstrålar en känsla som inte går att ignorera. Personligen tycker jag – som sagt – att boken är väldigt bra och är klart värd att läsa!

Det som gör boken så bra är nog att man verkligen kan känna hur Willie känner sig. Och vänskapen som binds mellan Tom och Willie är så tydlig. Vänskapen får de båda förändras, Willie blir mer självsäker och blir snart en person medan Tom lär sig att sakta acceptera och komma över sin frus och sons död som hände för några år sedan. Det finns också sorg i boken och i vissa delar är den riktigt dramatisk. Men man vill ändå läsa vidare och se hur det slutar. Trots att det inte alltid blev som man själv ville. Till exempel när en speciell karaktär dog. Det kändes väldigt orättvist och sorgligt att just han/hon skulle dö.

Mitt slutomdöme blir: 4,5 stjärnor av 5. Varför: Jag tycker att boken var helt fantastiskt! Den var varm och man blev glad. Men ibland var den lite väl hemsk, tycker jag, och jag blev väldigt ledsen när en viss person i boken dog.