Sofia Nordin väcker känslor med sin dystopi

Recension av: En sekund i taget
Författare: SofiaNordin
Förlag: Rabén & Sjögren
Utgivningsår: 2013

Hedvigs familj har dött av feber, det har alla andra också gjort. Det tror hon i alla fall.      
Sofia Nordin har skrivit en ungdomsroman som får en att tänka på hur bra vi har det, att man kan ha det mycket svårare. Sofia Nordin nominerades 2009 till Augustpriset med boken Natthimmel, året efter det nominerades hon ännu en gång till Augustpriset, denna gång med boken Det händer nu.

År 2013 kom Sofia Nordin ut med ungdomsromanen En sekund i taget, vilket är en dystopi, en ledsam framtidsskildring. I denna bok får vi följa med Hedvig på ett äventyr som jag tycker känns lite overkligt, alla dör av vanlig feber. När alla är döda får Hedvig försöka klara sig på egen hand, hon försöker stänga ute alla tankar på sin döda familj eftersom hon tror att saknaden blir värre om hon tänker på dem.

I denna bok beskriver Sofia Nordin flera olika miljöer på ett professionellt sätt, händelser utspelar sig både i de svenska skogarna och i större orter. Att boken utspelar sig i olika miljöer, beskrivs på ett utmärkt vis samt att de beskrivs med ett lättläst språk gör att vi kan koppla det till vår egen vardag.

I boken möter vi Hedvig, en blyg tonårsflicka med litet självförtroende. Hennes familj har dött av feber, då får Hedvig börja klara sig på egen hand, så gott hon kan. Först är hon rädd och tänker att hon aldrig kommer att klara sig utan sin familj och sina vänner, men under bokens gång växer hennes självförtroende otroligt mycket.

En bit in i boken träffar Hedvig Ella, en glad tjej som fortfarande hoppas att allt ska bli bra, att allt ska bli som vanligt igen. Hedvig och Ellas relation kan skifta från att vara jättebra till att det känns som att de är ovänner och hatar varandra, det beror på att de tycker helt olika om saker som känns viktiga för dem. En stor konflikt i boken är att Ella fortfarande hoppas att allt ska bli bra igen medan Hedvig tycker att de ska fokusera på nuet och anpassa sig efter hur de faktiskt har det, att allt inte kommer att bli som vanligt igen. Ella förändras inte så mycket, hon är sig lik boken igenom.

”Är det det hon tror? Att allt ska bli som vanligt? Stackars Ella. – Det finns inget som vanligt Ella. Det är det här som är vanligt nu.”  Citerat från sidan 124 i boken.

Boken handlar om att febern dödar alla, Hedvig tror att hon är ensam kvar i världen. Hon gör upp en plan för hur hon ska överleva, man kan tycka att hon kommer på lite konstiga saker, men om man är i hennes situation är det nog svårt att komma på något bättre.

En dag när Hedvig är ute och arbetar överraskas hon av en röst, en människoröst. Hon vänder sig om och där står en människa, en flicka i hennes egen ålder. Hon heter Ella. Hedvig och Ella har en relation som är ganska växlande, det speglar det verkliga livet, man är inte alltid vänner, det kan gå i perioder om man är vänner eller inte. Det tror jag att de flesta har erfarenhet av.

Man kan tycka att händelserna i boken är lite overkliga, men de går ändå att koppla till verkligheten, man kan dra kopplingar till de som lever i krig till exempel. De behöver kämpa för att överleva, precis som Hedvig och Ella gör.

Boken är skriven på ett väldigt lättläst och enkelt språk, det gör att boken passar flera olika åldrar. Att boken är skriven med ett ungdomligt och vardagligt språk tror jag lockar ungdomar som inte är intresserade av läsning att läsa denna bok.

Ett tydligt tema i boken är kampen för att överleva, det får mig att tänka på barn som lever i fattiga länder. Barn som inte har mat eller vatten. När man börjar tänka så kommer man på hur bra vi har det, att vi har mycket bättre förutsättningar än många andra, hur orättvis världen är. Jag tycker att Sofia Nordin har lyckats få fram ett ganska bra budskap med denna bok, det är tankeväckande.