Solen lyser alltid i Cherryville


Jonas Åhlund 2012-06-08

Eleverna i årskurs 7 på Strandskolan har haft i uppgift att författa egna deckare. Som ett bra exempel publiceras här en deckare skriven av Alma Segerquist.

Rädsla. Rädsla är det som kontrollerar oss. Det som får oss att göra eller inte göra saker, det som driver oss. Det som avgör hur vårat liv ser ut. Det är rädslan som fått oss till var vi är nu. Olycklig eller lycklig, det är bara rädslan. Vi är alla rädda för något. Det är det som gör oss till människor. Rädslan finns där oavsett om vi märker den eller inte.

Cherryville var en liten och tråkig stad där det aldrig händer något, och alla känner alla. Kvinnorna är hemmafruar och sprider skvaller bland varandra medan männen jobbar. På så vis sticker jag ut då jag är polis och den ända kvinnan som är över tjugo och inte är gift. Jag undrar fortfarande varför jag blev polis när inget händer, jag kanske längtar så mycket efter lite spänning så att jag börjar jobba med det ända jobb i stan som har åtminstone en gnutta spänning i sig. Men jag trivs ändå med mitt jobb, och jag är stolt över att vara nästan den enda kvinnan som har ett jobb, åtminstone för att vara den enda kvinnliga polisen. Visst kan grabbarna tjafsa lite med mig om det, men det är inget emot deras ansiktsuttryck när det är jag som fångar boven och inte dem. Eller boven och boven, det farligaste brottet som inträffat i den här staden var när gamla Mrs Apple råkade få med sig pennan ifrån posten. Egentligen borde jag kanske lämna Cerryville och flytta till storstan, men den här stan är allt jag känner till, och det skulle bara föra skam över min familj då min bästa barndomsvän Brian flyttade från stan och som den första att någonsin lämna stan blev alla såklart förskräckta och det var en stor skam för hans familj.

Chefen hade kallat hela styrkan, det var tydligen något stort på gång. När vi alla var samlade öppnade chefen munnen och vi tystnade. ”Okej allihop, vi har fyra lik vid sjön och jag vill att ni alla ska åka dit och kolla läget och lunga ner vittnena, ni ska göra erat jobb lugnt och fint, vi vill inte att hela Cherryville ska drabbas av panik, okej?” Vi nickade alla och lät det sjunka in. Det var de första mord som inträffat i denna stad. Det var coolt, alltså inte att fyra personer dödats utan att vi äntligen har fått ett riktigt brott att ta hand om. Hela styrkan åkte mot sjön och alla vi passerade undrade såklart vad som hänt då alla polisbilarna åkte efter varandra, och ändå hade chefen sagt att vi inte skulle dra åt oss uppmärksamhet. Det var tyst i bilen, jag hade inte förväntat mig det då min kollega James och jag alltid brukade diskutera om det vi var på väg mot, om det skulle vara något viktigt eller om det inte skulle vara det (oftast var det såklart inte något viktigt). Han brukade alltid skryta om det han sett i ”The Big City”, han har nämligen flyttats till denna lilla stad av en anledning han inte berättar om, jag tror det är något han skäms över.

När vi väl var på plats var redan en polisbil där och lite längre fram stod två poliser och försökte få något vettigt ur vittnena som var helt förkrossade. Den ena polisen stod och pratade med en ung kille i tonåren, han såg alldeles vettskrämd ut, hans ögon var uppspärrade, röda av grått och jag kunde se skräck i dem. Den andra polisen stod och höll om en tjej hon också i tonåren och hon såg nästan ännu mer vettskrämd ut, tårar rann nerför hennes kinder utan något stopp, hennes ögon var också fyllda med skräck. Jag och James klev ur bilen och poliserna nickade ner mot vattnet, jag kunde också i deras ögon se en gnutta skräck. När vi kom över kullen kunde vi se det. Fyra lik, två vuxna en man och en kvinna runt 40 år och två barn en flicka på runt 10 år och en pojke på bara runt 5 år. Vi närmade oss långsamt och jag tittade mig runt omkring men jag kunde inte se tecken på att någon annan var i närheten. Alla liken satt upp med hjälp av pinnar i ryggen som höll dem uppe. De satt på en picknickfilt, en rödvit ruttig. Det var mat och dricka uppdukat precis som på en vanlig picknick. Jag satte mig på huk mellan kvinnan och 5 åringen, de såg så harmlösa ut, ingen skräck, bara normalt som om de skulle ha en picknick som en vanlig levande familj. De stirrade rakt fram inte på något speciellt bara rakt ut i luften. Då skymtade jag något rött på den unga flickans arm. Jag reste mig upp och gick dit. Det var blod, torkat blod. Någon hade ristat in något, det var bokstäver. Det var ett ord. Det stod ÄR. Men vad betydde ÄR. ”Emily, det står något på kvinnans arm… det står RÄDD” Jag vände mig om mot James. Det fanns ett mönster så jag reste mig igen och satte mig på huk bredvid den lilla pojken. Jag drog långsamt upp hans grön rutiga skjortärm. Det stod DU. ÄR DU RÄDD. Orden bildade en mening, en fråga. Nej jag var inte rädd, inte nu i alla fall. Jag var inte rädd för döden. Jag gick till mannen och på hans arm fanns bara ett ?, en fråga. ”ÄR DU RÄDD?”, mumlade jag och James kollade upp på mig. ”Frågar du om jag är rädd?”. ”Nej, det står så, orden bildar en mening, ÄR DU RÄDD?”. ”Vad tror du det betyder?”, James såg undrande på mig. ”Det betyder nog att mördaren undrar om du är rädd” Vi hörde sirener och flera poliser kom vandrande över kullen. Alla stannade upp så fort de såg. Jag såg skräck i deras ögon.

Två dagar senare hade vi inte fått fram så mycket. Vi hade förhört vittnena men inte fått fram något om vem mördaren kunde vara. De två tonåringarna hade tydligen gått till sjön för att få vara lite ifred och när de går där på stigen som går runt sjön, ser de på avstånd liken men tror att det är en vanlig familj och desto närmare de kommer desto mer inser de att det kanske inte är en så vanlig familj. De hade inte hört eller sett något misstänkt. Jag hade sett fram emot att reda ut det här brottet men eftersom vi inte hade några andra uppgifter än det vittnena sett var det inte så mycket av en utredning. Det hade såklart kommit ut att det skett fyra mord så hela stan var ju förskräckta och man hade identifierat liken. Det var en familj. Mannen hette Adam Spring, kvinnan hette Angela Spring och barnen hette Melissa Spring och Charlie Spring. Min mamma kände kvinnan, så det blev på något sätt väldigt personligt, fast det blev det ju för alla då alla hade någon kontakt med offren. Chefen kom plötsligt in på kontoret, han såg lite lättad ut och jag kände på mig att det var goda nyheter. ”Vi har en misstänkt”, man kände hur alla pustade ut lite, det var ju inte säkert att det var den skyldige men alla blev liksom lättade. ”Connor och Keith ni åka till den plats där den misstänkte lär befinna sig, och Emily och James ni förbereder för förhör” Mitt första förhör.

Jag stod och väntade utanför förhörsrummet. De hade hittat den misstänkte och gripit honom.

Jag skulle bara vänta på att de kommer. James rundade då svängen i korridoren och efter honom kom Connor och Keith och mellan dem gick en man med handbojor. Han var normal lång och hade svartbrunt hår och bruna ögon. När de kom fram gick James och jag in i det lilla rummet där man osett kunde betrakta förhörsrummet. Connor och Keith gick in med den misstänkte i förhörsrummet. ”Är du redo för att sitta i ett rum med en brottsling i ungefär tre timmar?”. ”Jag har aldrig varit mer redo”, sa jag och log. Jag gick sedan ut för att gå in i själva förhörsrummet. När jag kom in gick Connor och Keith ut, jag skulle göra det här själv. På bordet framför min stol låg några papper. Det stod vad mannen hette och vilka brott han begått tidigare. Han hette George Wilson och hade bara fått böter för fortkörning, EN gång. Inte direkt det man tänker på om en mördare. ”Hej George”. ”Hej mrs Polis”. ”Det är faktiskt bara miss”. ”Nämen förlåt då”, sa han och log. Jag log tillbaka av någon anledning.
”Så mr Wilson ni har blivit gripen för att ni är misstänkt för mord, har ni något att säga om det?”.
”Nej jag bara undrar hur ni kan vara så säkra på att just jag har begått ett mord, tänk om den personen som har begått mordet bara gjort så alla bevisen pekar mot mig”. ”Men vi är faktiskt inte så säkra, vi har fått ett tips och eftersom vi har inte så mycket mer information litar vi på tipset, men du kan ju här och nu ändra på våran uppfattning”. ”Det var ju trevligt att höra”. ”Så mr Wilson för två dagar sen hittade vi fyra lik vid sjön, från labbet fick vi veta att de hade dödats två dagar tidigare, jag vill därför veta vad du gjorde för fyra dagar sen?”. ”Är inte det en lite personlig fråga?”. ”George, om du säger att du inte vill svara på den frågan stärker det bara våra bevis för att du är skyldig”. ”Jag sa aldrig att jag inte ville svara, jag har faktiskt svårt att komma ihåg men jag var nog hemma, jag var inte på jobbet för jag har varit sjukskriven i över en månad, jag har en sådan huvudvärk som vägrar gå över, i alla fall jag var hemma och jag tror jag vaknade vid elva och tog några huvudvärkstabletter, sedan la jag mig i soffan och somnade om, jag tror inte jag vaknade för än klockan fyra sen och då åt jag och tog några fler huvudvärkstabletter och gick nog bara och la mig efter det”. ”Så du har inget minne av att vara i kontakt med familjen Spring, du kanske inte ens känner dem?”. ”Nej jag vet inte vilka de är”. ”Nu vill jag veta vad du gjorde för tre två dagar sen, kanske du var vid sjön?”. ”Dem dagarna såg väl ut lite som den jag precis berättade om, inte så annorlunda”. Det knackade på dörren och James kom in. ”Emily skulle jag kunna få prata lite med dig?”. Jag nickade och reste mig upp och vi gick ut. Men precis innan jag stängde dörren hörde jag George säga, ”Hejdå Emily”. Jag vände mig mot James när jag stängt dörren. ”Jag tror han ljuger, han må vara sjukskriven men jag tror inte det han berättar är det ända han har gjort i en månad”. ”Jag vet men han låter trovärdig”. ”Du måste försöka få fram sanningen”. ”Jag ska göra mitt bästa”. Jag gick in i förhörsrummet igen där George satt och väntade. ”Jag har kanske inte nämnt det men jag har väldigt bra hörsel, och de här vägarna är inte så tjocka som de ser ut att vara”, George log och jag log stelt tillbaka. ”Så du hörde i princip allt?”. ”Ja, och jag ska säga dig att jag talar alltid sanning”. ”Vi tror dig i alla fall inte”. ”Ni tror mig inte för att ni är i så desperat behov av en misstänkt att det första som kommer in måste vara den skyldige, jag menar har ni ens kollat vem det var som lämnade in tipset och varför den ansåg att just jag var den skyldige, hur kunde denna ’tipsare’ ha fått bevis nog att peka ut mig?”. ”Vi har kollat upp ’tipsaren’ och jag skulle inte tvivla på att denna person ljuger”. ”Hur kan du då tvivla på mig?”. Det blev tyst och tystnaden varade, flera minuter passerade. Fan. Jag hade inget svar. Det var en bra fråga, jag tvivlade inte på ”tipsaren”, som jag knappt kände, men jag tvivlade på George, som jag inte heller känner. Allt blev plötsligt så förvirrande. ”Jag ser att du inte har ett svar på den frågan, så varför är jag här. Det finns inga bevis för att jag är den skyldige, inga bevis för varför jag ska vara här, så varför är jag här?”. Jag öppnade munnen för att säga något men inget kom ut. Då öppnades dörren och chefen stod i dörröppningen. ”Emily, jag behöver prata med dig, NU”. Jag reste mig upp direkt och nästan små sprang ut genom dörröppningen. ”Chefen, jag ser verkligen inte…”. Chefen avbröt mig, ”Emily vi har fått godkännande att göra en husrannsakan, så du får avbryta förhöret idag och återkomma när vi fått mer bevis imorgon, du kan ta honom till sin cell där han häktas, okej?”. ”Mm”, svarade jag snabbt och gick in i förhörsrummet igen. ”George, vi måste avbryta förhöret idag och ta dig till din cell, du ska häktas för vi har fått godkännande att göra en husrannsakan”. George nickade och reste sig upp. Vi gick ut och genom de långa korridorerna som ledde till cellarna. När vi kom fram till den som tillhörde George, det spelade väl ingen roll egentligen då det var första gången vi använde dem och de alltid varit tomma, rikta jag handen mot cellen och sa, ”Känn dig som hemma”. ”Tack det blir lätt”. Precis när jag var på väg bort hörde jag George säga något. ”Emily, du har inte några huvudvärkstabletter på dig, det har blivit värre?”. ”Jag är ledsen men jag kan inte ge dig några”. ”Emily, snälla jag behöver dem, det gör så ont”. Jag tittade omkring mig, såklart hade vi inte några övervakningskameror, det hade blivit för dyrt när man inte ens behövde dem. ”Här, men säg inget till någon, jag kan få sparken”, sa jag och räckte över ett paket med huvudvärkstabletter. ”Du är en ängel!”, han log och jag log tillbaka. Han var trevlig, trots att han kanske var en mördare. Men jag hade bara ännu mer svårt att tro på det nu.

Morgonen där på när jag kommit till jobbet hade de tydligen inte fått ihop så mycket bevis av den där husrannsakan. Jag skulle alltså behöva bli utskämd igen. När kom till mitt kontor stod James och väntade utanför. Han såg annorlunda ut, han såg ledsen ut. ”Emily, det har hänt en sak, mr Wilson han… han hittades död i sin cell”. ”Va?! När hände det?”. ”Imorse, när städaren skulle städa i cellkorridoren, det var hans lever, den var helt förstörd, det var nog huvudvärkstabletterna”. ”Jag… det var mitt fel”. ”Det var inte ditt fel han mådde dåligt och tog massor av huvudvärkstabletter, han tog livet av sig utan att han visste det, varför skulle det vara ditt fel?”. ”Jag… jag gav honom… jag gav honom huvudvärkstabletterna, jag kommer få sparken, jag tyckte synd om honom, han hade så ont och nu är han död!”. James höll om mig, medan mina tårar rann, jag ville ha spänning och ett riktigt polisjobb, men jag ville inte döda någon, inte någon jag kände, eller det kändes som om jag kände honom, jag hade bara träffat honom en gång, men han stod mig nära på något sätt. Jag gick långsamt mot cellerna med James bakom mig. Jag stannade framför cellen och tittade på hans döda kropp som låg livlös på golvet. Hans ögon var uppspärrade och var inte som de fyra likens ögon, de var fulla av smärta. Jag gick in i cellen och satte mig på huk bredvid honom. Han hade känt smärta när han dog. Det var inte rätt. Han fick lida. Hans högra hand var knutten men jag såg något i den. Jag tog hans hand och öppnade den. Det låg en lapp i hans hand och jag tog lappen och vecklade ut den. Det var ett brev. Till mig.

Kära Emily,

Jag kände mig skyldig att berätta för dig, berätta sanningen. Det var jag som dödade familjen. Jag hade inte tillräckligt med spänning i mitt liv, eller i den här staden. Så jag behövde göra något. Jag hade planerat mordet ut i minsta detalj under den tiden jag varit sjukskriven. Jag kläde ut mig till mjölkbud, men den mjölken familjen Spring skulle få var förgiftad, med ett gift som har lång verkan så att de inte skulle märka att den var förgiftad för än det var för sent. Efter ett dygn då jag förgiftat dem återvände jag och precis som jag planerat var hela familjen döda. Jag behövde bara då sätta i ordning dem för picknicken. Vilket inte var så mycket jobb. När allt sedan var perfekt tog det bara två dagar för någon att hitta dem. Men jag orkade inte med att ni inte hade något brott att lösa för det saknades bevis bestämde jag mig för att anmäla mig själv under namnet av en av dina grannar. Ni kom såklart och hämtade mig och jag sattes i förhör. Förlåt mig för att jag ljög under hela förhöret men ni kunde ju inte få det hur lätt som helst. Problemet var att jag började gilla dig och ville inte låta dig stå ut med smärtan av att jag var en mördare när ni väl skulle hitta alla bevis i mitt hus som jag grävt ner under eken. Så därför tog jag livet av mig. Jag visste att jag hade tagit alldeles för många huvudvärkstabletter under en lång tid, och jag visste att det skulle leda till leverskador och tillslut döden. Jag behövde bara en sista dos och jag visste att inte skulle kunna säga nej till mig, så du hjälpte mig. Tack Emily, Du är min ängel.

George

Han hade tagit livet av sig, för min skull.

Kommentera     Tipsa en vän     Skriv ut







Sjukanmälan elev
Sjukanmälan görs i första hand via Vklass. Om ni behöver ringa in sjukanmälan så är telefonnumret 0857829762.

Skolmat


Hembreven
Mejllogga

Hembreven hittar du numera i Vklass.



Stockholm info



BBC News



Välkommen till Mot alla odds





Barnombudsmannen

Rättegångsskolan





Riksdagens quiz



Kids' Corner



Skolverket



European schoolnet







Strandlådan
E-post

Strandaren
Ansvarig utgivare:   Jonas Åhlund
Webmaster:   Jonas Åhlund
Redaktion:   Tyra, Karin, Celia, Tage, Erica, Vera, Emmie, Adam, Gabriella, Linn, Ella, Alva, Lovisa, Jonatan