Unn

Skriven av: Marie-Louise Wallin

Boken handlar om trettonåriga Unn. Hon driver en ridskola tillsammans med sin pappa Bele. Men bakom det vänliga pratet ligger ett mörkt svek, en saknad. För fyra år sedan tog Unns mamma Siv med sig Unns lillebror Ulf till Borlänge, till Larry, till ett nytt liv. Siv hade en gång drömt om att äga ett stall. Den drömmen hade hon lurat på Bele. De hade byggt en ridskola, allt för Sivs skull. Sedan hade Siv försvunnit och lämnat kvar ett svek och ett vardagligt slit och en dålig ekonomi till Unn och Bele.

För Unn och Bele gick livet vidare. Unn älskade Bele och det var alltid bara de två. En dag då Unn var hemma hos Siv hade hon fått nog av Larry och hans sätt att behandla henne. Hon åkte hem några dagar i förväg. När hon kom hem till Bele satt en annan flicka i köket, Lo, som förändrar Unns liv totalt.

För mig är bokens viktigaste händelse då Siv lämnar Bele och Unn, det är där allt börjar. Men den händelsen hör till prologen, i själva berättelsen är det då Lo kommer in i Unns liv som är den viktigaste händelsen.

Författaren har jobbat bra med miljöbeskrivningarna, hon har noggrant gömt dem mellan raderna. Boken har ett fint omslag med hästsiluetter som galopperar i gryningen. Som i ett fönster på framsidan finns Unns ögon också med.

Språket i boken är mycket lätt att förstå, det är rakt och enkelt. Om man läser noggrant finns det en djuphet i boken som jag tycker om. Unns personlighet tycker jag mycket om. Jag ser i den många likheter med mig själv. Hon vill inte riktigt någon komma någon inpå livet. Hon tolkas lätt som sur och butter men när man väl lär känna henne är hon nog en bra vän. Jag beundrar Unns styrka och Los vilja. Tillsammans får de en konstig vänskap som ingen förstår, trots de tio år som skiljer blir de som en kraft tillsammans. De har en vänskap där inga ord behöver yttras. De båda är konstnärer, kanske har det något med det att göra, att konstnärer har ett annat sätt att förstå varandra. Även den vänskapen beundrar jag.

I nästan varje bok är det någon/några som beter sig fel. I den här boken är det Larry, Sivs nya man. Han behandlar Unn knasigt. Han retar Unn och visar ingen förlåtelse. Siv beter sig inte heller riktigt rätt. Det är lite som om hon försöker glömma Unn. Hon ringer, men samtalen är ytliga och hon bjuder heller aldrig över Unn.

Boken har ett bra slut. Siv bjuder äntligen över Unn. Den slutar på perrongen då Bele, Lo, farbror Ola och faster Maria, vinkar av tåget till Siv och Ulf.

Bokens budskap är nog att vara stark men att man ändå har rätt till att vara ledsen, man förlorar människor och man träffar nya människor och det är en del av livet.

Boken tycker jag var helt okej, inte riktigt min typ av bok men den var stark, känslosam och vardaglig. Den handlar om något som är jobbigt och som många råkar ut för.