Den bästa skolhjälpen

Jag hade kompisar från dagis som skulle börja i samma klass som mig. Vi alla älskade Star Wars och vi lekte alltid med pinnar. Det var som roligast när det regnade och man slängde sig i leran och brottades. Jag kommer dock aldrig att glömma mina kompisar som jag fick under ettan. Innan jag började ettan var jag som sagt en av smågrabbarna som sprang runt med pinnar och slogs, men någon gång i ettan så fick jag för mig att börja på fotboll av någon anledning jag inte minns. Erik gick redan på fotboll och jag fick ett par fotbollsskor av honom. Jag kommer precis ihåg hur dom såg ut. Det var ett par vita Adidas grusskor som hade röda detaljer. Jag tränade min första fotbollsträning och jag fastnade för det direkt. Sebbe spelade också fotboll och jag kände nog på direkten att vi skulle bli bra kompisar. Dagen efter var jag kompis med Erik och Sebbe. Vi lekte burken varje rast. Man fick inte dunka sig sist. Man sprang ut i strumporna om det behövdes bara för att slippa vara dunkaren. Jag hade med andra ord nästan helt bytt intressen under några dagar.

Sen har vi Kalle också. Jag och Kalle har känt varandra hela våra liv och jag skulle säga att han nog är min bästa kompis och jag hoppas och tror att han känner likadant. Min morbror och Kalles pappa spelade i samma hockeylag och på så sätt har våra familjer lärt känna varandra. Vi flyttade till Tyresö nästan exakt samtidigt till dom nybyggda radhusen på Målarprinsensväg.  Jag och Kalle gick dock inte på samma avdelning och vi spenderade inte så mycket tid tillsammans fram till trean då både A och B klassen skulle gå på samma avdelning.

Det gick nåt år och vi började helt plötsligt på mellanstadiet. Jag hade börjat på innebandy i tvåan också och det rullade på bra i skolan. Mellanstadiet känns som det också är en klump av händelser men inte på samma sätt. Jag kommer ihåg mycket mer men mellanstadiet känns som en period i livet som är helt oviktig. Man går till skolan, har några lektioner, går hem, äter middag och sen åker man på träning. Jag tränade mycket. Alla dagar i veckan nästan då jag gick på två sporter och i slutet av sexan slutade jag på fotboll. Det var såklart tråkigt att sluta men jag kände att innebandyn var roligare och den betydde mer för mig än fotbollen.

Och så kom högstadiet. I alla år hade man gått runt o känt sig liten och oviktig men nu när man började gå på samma ställen som dom stora ungdomarna kände man sig plötsligt speciell. Det var ju inte så att man hade tappat respekten för dom äldre, verkligen inte, men man kände sig fortfarande större och vikitigare. Jag har aldrig varit speciellt stor så att jag menar verkligen inte bokstavligen, mer mentalt större och äldre.

Nu är jag inne på det sista kapitlet i grundskolan. Jag mår bättre nu än på ganska länge och det känns som det går bra i skolan och innebandyn. De är lite samma princip här, om det går bra i innebandy och jag mår bra så går det bra i skolan. Mitt mål är att komma in på Östra gymnasiet. Det är några ämnen som jag måste höja mig i och det ska jag banne mig göra. Det känns jobbigt att alla ska splittras men jag tror inte att det kommer förändra så mycket. Jag kommer förmodligen inte att träffa mina kompisar som jag fått under min skoltid lika mycket men jag är ganska säker på att vi inte kommer tappa kontakten. Jag vet att jag alltid kommer ha mina närmaste vänner nära mig och vilka jag än lär känna på mitt gymnasium så kommer jag inte glömma bort mina vänner här hemma. Jag vet inte hur min skolgång skulle vart om jag inte hade haft mina kompisar. Det är dom som har gjort allt enklare och det är dom som har hjälpt mig att ens orka ta mig till skolan varje dag.

Rommeresorna, innebandyn, idrotten, alla lov och mina kompisar är det som har gjort min skolgång lite enklare och lite bättre.